Dag 100 - Så var sagan slut

Jag kan knappt tro det, men det blev 100 dagar snö. Olika kvalitet på snön olika dagar, men snö. Med skidor under fötterna. En enda dags uppehåll pga av sjukdom, därutöver har jag åkt skidor varenda dag. Men nu är jag trött på skidåkning!

Slutåkt för den här gången.

Haha, var det någon som trodde på det? Nä, jag är inte ett dugg trött på skidåkning, snarare tvärtom. Jag är mer sugen på att åka skidor än någonsin. Hur skall det här egenligen sluta? Det vet jag inte, men antagligen som för de flesta som gör säsong, man återgår till vardagen och det mesta blir som vanligt igen. Fast upplevelserna har jag med mig, och en mycket större trygghet och säkerhet på skidorna som gör att jag hoppas få ännu fler fantastiska upplevelser framöver. Kanada. Japan. Det finns många ställen att åka skidor på, där jag nu känner mig lite säkrare på att bara kunna njuta när tillfället ges istället för att behöva kämpa.

Sammanfattningsvis har det varit en fantastisk tid, med fantastisk skidåkning, fantastiska miljöer och fantastiska människor. Det har varit utvecklande och lärorikt att jobba i resebranschen och ta emot gäster, och nyttigt på andra vis. Jag har lärt mig lite om mig själv, och tänjt min personliga komfortzon både på berget och i andra situationer.

Det blev mjukt i snön så småningom även idag, så jag fick ett par riktigt härliga vårsnöåk som avslutning.

De sista spåren jag sätter i alperna på ett bra tag.

Mina skidor har stöttat mig i vått och torrt och sten och snö och slask, och tagit en hel del stryk. Kanske dags att byta till nästa säsong, men helt klart är att det blir dynafitbindningar även då. Kanske lite styvare och tyngre pjäxor trots allt, de jag har är ju utpräglade turpjäxor. Det är utvecklande att åka i ett par jympaskor, och väldigt bekvämt när jag går på tur, men det blir trots allt mestadels liftburet och då kanske det kan vara bra med lite mer stadga.

Tack för allt!

Nu sätter jag punkt för min första säsong, och firar att jag fick ihop 100 dagar trots allt.

Skål!

Snipp, snapp, snut, så var sagan slut.

Dag 99 - Baklänges

Dan före dan så att säga. Näst sista dagen på skidor i Italien, söndagen får bli pack- och städdag så jag kommer iväg direkt på måndag morgon. Så peppad på 2x12 timmars bilkörning! Eller, nja. Det var roligare på vägen hit, då var målet att börja min första säsong. Visserligen skall det bli trevligt att komma hem också, men det är inte riktigt samma grad av spänd förväntan på att få komma fram.

Vaknade upp till ett ihållande regn, vilket lite tidigare på säsongen kunde ha setts som något positivt, men nu råkar jag veta att nollan går över 2500 meter även på natten och morgonen, så regnar det här regnar det på berget.

Blött.

En liten förhoppning var att det bara var här nere i dalen, och att det skulle lätta lite när jag kom uppåt.

Fortfarande blött, nästan framme. Blä.

Ja, ja. Bara att bita ihop och försöka hitta på nåt kul ändå. En kul sak man kan göra är förstås att fika på en av alla trevliga restauranger i backen. Så länge man håller sig på den italienska sidan förstås, jag är i La Thuile och det är något helt annat om man åker över till franska La Rosière.

En stor god cappuccino ingjuter nytt mod!

Hur som helst, utan alltför diplomatiska omskrivningar så var sikten skit och snön var skit. Sikten blev lite bättre med dagen, men snön blev om möjligt sämre. När varm snö blir väldigt fuktig, t.ex. för att det regnar på den, så tenderar skidorna att fastna ungefär som man åker i klister. Minst sagt störande, och ibland på gränsen till farligt för det kan verkligen ta tvärstopp. Offpisten var helt omöjlig, skidorna sög fast så det var något helt otroligt.

Men, eftersom det var nästan tomt i hela systemet förutom ett antal grupper med engelska ungdomar som reser med Interski så hade jag ju pisten i praktiken för mig själv så jag började leka. Först snurra runt ett, två, tre varv åt det ena och sen åt andra hållet. Därefter försökte jag lite med att köra på en skida, men det var för knepigt med snön som sög hela tiden. Då fick det bli baklängesåkning. Jag åkte ett antal åk i röd-svart pist hela vägen baklänges, och börjar faktiskt få lite koll på det. Riktigt roligt att åka om de engelska grupperna baklänges ;-) Ok, jag vurpade typ 10 gånger, men det ingår.

Vurpade gjorde de engelska ungdomarna också, hela tiden. Jag såg inte mindre än tre skadade på lika många timmar.

En alldeles för vanlig syn.

Jag stör mig inte alls egentligen på den engelska invasionen, för lite så är det, de är verkligen överallt och jättemånga är de. Däremot stör jag mig en aning på att minst 95% av alla ledarna kör utan hjälm, medan 100% av gästerna har hjälm. Uppenbarligen har gästerna hjälm för att de blir tvingade, men när i praktiken samtliga ledare kör utan, är det någon som tror att ungdomarna kommer att använda hjälm när de inte längre blir tvingade?

Ledarna är inte heller några skidfreaks, de flesta är ganska medelmåttiga skidåkare. Inte för att kunskapsnivån på skidor borde styra val av skyddsutrustning förstås. De är inte heller så gamla så de kan skylla på att de började åka innan hjälm var vanligt, de flesta är i 20-årsåldern.

Det är såklart inte mitt problem, och jag stör mig inte egentligen så mycket, men lite irriterande är det eftersom det troligen kommer att leda till att några gäster eller ledare får helt onödiga skallskador bara för att ledarkulturen tydligen är att köra utan hjälm. Det finns ingen annan urskiljbar grupp förutom bergsguider som så konsekvent kör utan hjälm som engelska ungdomsledare i backen! Inte ens piståkande italienare kör utan så konsekvent.

Dag 98 - 50 grader

Det närmar sig slutet både på min säsong och skidsäsongen i allmänhet. Vädret har blivit lite sämre också, ingen strålande sol utan molntäcke och tendenser till flatljus istället.

Snön är ingen höjdare heller, särskilt som den inte blir så där fint vårsnöig när solen bara lyser med sin frånvaro. Jag passade på att orientera mig lite mer i La Thuile, och köra lite av de pistnära offpiståken som Monica visat, lite som en investering inför framtiden.

Jag körde en särskild repa ett antal gånger, en väldigt brant liten couloir med helt ok snö under omständigheterna. Jag gissade att den var minst 45 grader, men tog fram min inklinometer och mätte upp lite mer exakt att den faktiskt är 50 grader en ganska lång bit. Det är brant, tycker jag i alla fall. Nu vet jag att 50 grader är den lutning då det börjar bli en utmaning för mig att komma runt.

Couloiren är alltså bakom stenpartiet vid linjen.

Det är som alltid svårt att visa lutning på bild, men när man står där lutar det på rätt bra. Jag hade inte kunnat stanna och mäta om det varit isigt t.ex. Hur som helst bra träning på brantåkning, eftersom det bara är ett litet parti av åket som har sten nedanför i fallinjen, vilket gör det relativt säkert trots allt om man nu skulle ramla. Återkommer gärna nästa år när det ligger 20-30 cm kall nysnö istället!

Som alltid är det bra att utmana sig lite, och det är ändå lite pulsdrivande att stå alldeles ensam ovanför en ganska lång 50-gradig sluttning.

Dagen avslutades en liten aning tidigare än planerat beroende på en liten felkörning där jag inte hade något val annat än att åka hela vägen ned på en pist som förvånansvärt nog var öppen ned till La Thuile.

Hoppsan, mitt i pisten.

Det var riktigt dåligt med snö, bara en pistmaskinsbredd uppbaxad brun snö en stor del av sträckan, utom ett parti som var hyfsat ända tills jag nästan körde ned i ett djupt hål.

Undrar när hela pisten kollapsar här?

Ja, ja, det är bara tre dagar kvar nu sedan stänger även La Thuile, och jag åker hem på måndag.

Dag 97 - Roadtrip och avsked

Jag och de italienska skidkompisarna Monica och Andrea åkte iväg till Cervinia idag för att kolla läget där. På vägen dit visade det sig att det inte är alla som lyckas med serpentinsvängarna.

Oops. Ingen skadad dock.

Det visade sig att Andrea hittar väldigt bra i Cervinia, så vi fick en riktigt bra dag med vårskidåkning. Som vanligt här i Aostadalen var det soprent på annat folk i offpisten, så vi hade enorma ytor med finfin vårsnö alldeles för oss själva.

Inget går ju upp mot nyfallen kallsnö, även känt som 'puder', men det här var inte så himla långt efter. Just detta att kunna dra på i solsken och värme, helt utan konkurrens på sammetslen snö som precis mjuknat i solen. Inte dumt. Inte alls dumt!

Idag är sista dagen som enligt prognoserna skall ha riktigt vackert väder, då passade det ju bra med en fantastisk vy över Mont Blanc från Klein Matterhorn.

Home, sweet home.

Det var inte bara vi som gillade vädret och var ute och lekte i elementen. Även Schweiziska flygvapnet var ute och rastade sina Mirage.

Två Mirage som gjorde formationsloopar.

Vi höll överlag ganska rejält hög fart, om än inte i klass med flygvapnet, särskilt sista åket ned från Plateau Rosa till Cervinia, en fallhöjd på ca 1500 m som vi körde halva offpist och halva i pisten på slutet utan att stanna och utan att egentligen bromsa och bara svänga för lite kontroll. Kanske skrämde vi nästan livet ur några grupper av åkare i pisten på slutet som hade klara problem med jättestora sockersnöhögar blandade med isfläckar när vi tre blåste förbi nästan samtidigt som om vi var en sentida utbrytargrupp från Hökarängens slalomklubb. Härligt att få vara lite pistterrorist för en gångs skull! Brände en liten aning i låren gjorde det också mot slutet måste jag väl erkänna.

Nu drar Monica söderut för att börja jobbet som MTB-ledare, och Andrea har annat för sig så nu blir det nog bara jag och mina skidor som får njuta själva av de allra sista dagarna här nere i Italien.

Dag 96 - Italien i mitt hjärta

Idag åkte jag skidor i La Thuile, vårskidåkning i och utanför pisten utan någon större konkurrens på endera stället.

En standardbild. Snö, berg, inga åkare.

Sällskapet för dagen var Monica, Jean och Anna - alla locals. Även om de alla tre pratar ganska ok engelska blir det ju som det ofta blir när utlänningen är i kraftig minoritet, man faller tillbaka på det egna språket allt som oftast. Jag har inget emot det, tvärtom lyssnar jag uppmärksamt hela tiden och noterar att jag snappar upp fler och fler ord.

Jag tror att med ett par månader till av italienskt umgänge skulle jag nog faktiskt kunna hänga med i en konversation, i alla fall som passiv lyssnare. Nu är jag i det där läget att jag förstår väldigt många av orden, och nästan, nästan hela sammanhanget.

Vi pratade i lite olika omgångar om hur italienare är, och hur jag som besökare upplever italienare. De som känner mig vet ju att jag är en relativt pålitlig person som kommer i tid, säger vad jag menar, följar lagar och regler, inte tränger mig kön, planerar saker i förväg och på det hela taget är rätt svensk.

Det som jag upplevt här i Italien är en delvis annorlunda kultur, där lagar och regler ses som rekommendationer, köer är för töntar, planering är ganska meningslös eftersom t.ex. förhandsinformation har rätt låg korrelation till verkligheten osv. Det som är intressant är att jag redan innan jag åkte ned bestämde mig för att inte döma i sådana här situationer, och det har fungerat. Det finns en hel del positiva inslag i italiensk kultur så som jag mött den, och jag trivs verkligen här nere.

För mig personligen har det varit klart utvecklande att få gå utanför min normala komfortzon, på berget men också i vardagen. Vistelsen har nog fördröjt processen hos mig som sakta konverterar de flesta av oss till gubbar och gummor förr eller senare, med vilket jag menar att bli låsta i våra förväntningar och beteenden. "Det var bättre förr" t.ex.

Eftersom jag valt att säsonga på ett ställe där ingen annan, i alla fall svensk, säsongar har det till stor del blivt så att jag träffat och umgåtts med italienare och det är jag vädligt glad för. Visserligen är det på många sätt kanske lättare att fördjupa relationerna och mycket enklare att umgås med mina svenska kollegor och skidkompisar, men det har varit så givande på så många andra sätt att prata med alla locals jag träffat här.

Det finns otroligt mycket mer att säga om Italien och italienare, men sammanfattningen är desto kortare.

Italien har tagit plats i mitt hjärta.

Dag 95 - För 3 år sedan...

...var det långt till skidåkning. Facebook hade vänligheten att påminna mig om vad jag postade för exakt 3 år sedan, och just den här gången var det ganska kul.

Det var då precis en månad sedan jag kraschade i Kittelfjäll och jag hade precis kunnat påbörja rehabträning på allvar. Fortfarande fick jag vare sig belasta eller böja vänsterknät så jag fick köra enbenscykling för att få lite puls.

Då enbent, men glad ändå.

Flitighet, envishet och tråkig rehabträning har återbetalat sig, big time. Utan den, och ortopedkirurgens hantverk, hade jag inte suttit här i solen utanför en lägenhet i Aostadalen och skrivit det här.

Äntligen nytta av de medhavda shortsen!

Idag åkte jag på Toulaglaciären med nya skidkompisen Andrea, en pilot som bott här i 25 år och har den fördelaktiga situationen för tillfället att han får lön, men inga flygningar just nu.

Andrea visar vägen nedför glaciären.

Om jag säger att det var bättre utsikt idag från skidorna än för 3 år sedan från trainern är det ingen överdrift. Det är så sjukt vackert! Visserligen tog det oss ca en halvtimme att komma ned sista steget från stegen ned till glaciären och få på skidorna eftersom det var så himla hårt och brant och besvärligt, men till slut ordnade det sig med bara en tappad stav. Staven föll inte så långt så den kunde vi plocka upp sen också.

Andrea på väg ned i vårsolen och vårsnön.

Fördelen med att det tog sådan tid är att det hann precis mjukna perfekt lagom. Av ljudet att döma från de som åkte precis före vi började skidtrasslet var det fortfarande stenhårt då. När vi till sist kom iväg nedåt var det prefekt mjukt i toppskiktet, men det bar fortfarande.

En ny upplevelse är ljudet av åkning i ospårad vårsnö. Toppskiktet lossnar vid varje sväng, och åker nedåt en bit, som sluff, fast vid betydligt flackare lutning. Ljudet när den rasslar över det lite hårdare lagret under är väldigt speciellt, och förhöjer faktiskt upplevelsen!

Efter åket som var dagens första, enda och sista eftersom det blev för varmt och mjukt i snön tyckte vi satte vi oss en lång stund på altanen vid Pavillon och pratade, och åt även en lunch där. Det fina är att man har perfekt utsikt över Courmayeurs skidområde, så jag stod en lång stund där och bara tittade och mindes.

Här har jag åkt nästan allt som går att se.

Det blev bara ett åk idag, men när det är ett sådant här åk så räcker det. Jag inser också att det kan vara bra att tagga ned lite på slutet av säsongen och bara njuta lite. Dels för att det kan bli lite hetsigt om jag skall försöka klämma in så mycket åkning jag bara kan nu, dels för att lite försiktigt påbörja återanpassningen till det andra livet, det där med kontor och pendeltåg. Vill inte kalla det för det normala livet, för sanningen är väl den att det som människa borde vara mer normalt att vara ute och röra på sig hela dagen i naturen, än att åka pendeltåg och sitta vid en dator?

Dag 94 - Ultima Salita

Så har det hänt. Courmayeur har stängt. Det kändes väldigt speciellt att åka där för sista gången, åtminstone för den här säsongen men det kan också vara den sista, sista gången. Det är sånt man inte vet, men måste ändå acceptera att det kan vara så.

Dagen började dock med en sista utflykt till Genève för avlämning av Karin på flygplatsen där, jag börjar hitta rätt bra både dit och där. Känner mig som transfertaxi ibland.

På väg tillbaka till Italien för sista gången på länge i alla fall.

Tunneln är rätt praktisk minst sagt, men ack så dyr. Nu köpte jag ju ett 20-klippkort och tur var väl det, kommer att ha gjort av med 14 klipp som det ser ut nu. Det gäller i 2 år, så det är ytterligare ett incitament att komma tillbaka snart, annars fryser de ju inne!

Ljuset i slutet av tunneln är Italien.

Det var nästan kliniskt befriat på folk i systemet idag, personalen var betydligt fler.

Som i Januari, egen kupé upp.

Jag sa tack och hej till liftpersonal, de på skiduthyrningen och restaurangpersonal allteftersom jag träffade på dem. Det är lite kul att det är en hel del här som nu vet vem svensken Svante är. Om jag kommer tillbaka, vilket jag verkligen hoppas, kommer det att bli en del glada återseenden.

Känns som den saknar nåt, den här.

Jag gick mest runt och insöp atmosfären och utsikten idag. Åkte upp högst upp i systemet till Arp, men tog liften tillbaka till Youla. Förhållandena var inte jättebra, och jag kände inte för att sista minnet från Arp skulle vara ett skitåk. Eftersom systemet i princip var tomt på folk så åkte jag istället upp och ned från Youla till Plan de la Gabba ett par gånger i snabb följd och fick ett par riktigt bra åk i vårsnö, alldeles ensam.

Kön upp till Youla, vid 15-tiden.

Lifthuset på toppstationen Arp har en funktionell arkitektur, om man säger så.

Betong är bra.

Inte mycket folk i pisten vid Gabba.

Tomt, tomt.

Inte mycket folk i offpisten heller.

Tomt, tomt.

Inte här heller.

Tomt, tomt.

Det kändes tomt på mer än ett sätt. Det här är ju huvudplatsen för ett av mitt livs stora äventyr - en säsong i Italienska Alperna och jobb som reseledare, och nu är det sista gången på länge eller kanske för alltid som jag återser dessa vyer. Kanske är det lite sent i livet att prata om saker som formar mig, men i alla fall så tror jag inte de här månaderna kommer lämna mig oberörd på sikt. Jag vet inte exakt hur det kommer att forma eller ändra mig, men helt opåverkad tror jag inte jag kommer att vara.

Om inte annat så har jag fått en massa fantastiska upplevelser på berget, och jag har fått träffa och umgås med en massa fantastiska människor både på och nedanför berget.

Om en vecka räknar jag med att åka hem, och lite till skidåkning skall det bli, men vad och var är lite osäkert. Jag tar det som det kommer!

End of the line i Courmayeur.