Dag 94 - Ultima Salita

Så har det hänt. Courmayeur har stängt. Det kändes väldigt speciellt att åka där för sista gången, åtminstone för den här säsongen men det kan också vara den sista, sista gången. Det är sånt man inte vet, men måste ändå acceptera att det kan vara så.

Dagen började dock med en sista utflykt till Genève för avlämning av Karin på flygplatsen där, jag börjar hitta rätt bra både dit och där. Känner mig som transfertaxi ibland.

På väg tillbaka till Italien för sista gången på länge i alla fall.

Tunneln är rätt praktisk minst sagt, men ack så dyr. Nu köpte jag ju ett 20-klippkort och tur var väl det, kommer att ha gjort av med 14 klipp som det ser ut nu. Det gäller i 2 år, så det är ytterligare ett incitament att komma tillbaka snart, annars fryser de ju inne!

Ljuset i slutet av tunneln är Italien.

Det var nästan kliniskt befriat på folk i systemet idag, personalen var betydligt fler.

Som i Januari, egen kupé upp.

Jag sa tack och hej till liftpersonal, de på skiduthyrningen och restaurangpersonal allteftersom jag träffade på dem. Det är lite kul att det är en hel del här som nu vet vem svensken Svante är. Om jag kommer tillbaka, vilket jag verkligen hoppas, kommer det att bli en del glada återseenden.

Känns som den saknar nåt, den här.

Jag gick mest runt och insöp atmosfären och utsikten idag. Åkte upp högst upp i systemet till Arp, men tog liften tillbaka till Youla. Förhållandena var inte jättebra, och jag kände inte för att sista minnet från Arp skulle vara ett skitåk. Eftersom systemet i princip var tomt på folk så åkte jag istället upp och ned från Youla till Plan de la Gabba ett par gånger i snabb följd och fick ett par riktigt bra åk i vårsnö, alldeles ensam.

Kön upp till Youla, vid 15-tiden.

Lifthuset på toppstationen Arp har en funktionell arkitektur, om man säger så.

Betong är bra.

Inte mycket folk i pisten vid Gabba.

Tomt, tomt.

Inte mycket folk i offpisten heller.

Tomt, tomt.

Inte här heller.

Tomt, tomt.

Det kändes tomt på mer än ett sätt. Det här är ju huvudplatsen för ett av mitt livs stora äventyr - en säsong i Italienska Alperna och jobb som reseledare, och nu är det sista gången på länge eller kanske för alltid som jag återser dessa vyer. Kanske är det lite sent i livet att prata om saker som formar mig, men i alla fall så tror jag inte de här månaderna kommer lämna mig oberörd på sikt. Jag vet inte exakt hur det kommer att forma eller ändra mig, men helt opåverkad tror jag inte jag kommer att vara.

Om inte annat så har jag fått en massa fantastiska upplevelser på berget, och jag har fått träffa och umgås med en massa fantastiska människor både på och nedanför berget.

Om en vecka räknar jag med att åka hem, och lite till skidåkning skall det bli, men vad och var är lite osäkert. Jag tar det som det kommer!

End of the line i Courmayeur.