Dag 95 - För 3 år sedan...

...var det långt till skidåkning. Facebook hade vänligheten att påminna mig om vad jag postade för exakt 3 år sedan, och just den här gången var det ganska kul.

Det var då precis en månad sedan jag kraschade i Kittelfjäll och jag hade precis kunnat påbörja rehabträning på allvar. Fortfarande fick jag vare sig belasta eller böja vänsterknät så jag fick köra enbenscykling för att få lite puls.

Då enbent, men glad ändå.

Flitighet, envishet och tråkig rehabträning har återbetalat sig, big time. Utan den, och ortopedkirurgens hantverk, hade jag inte suttit här i solen utanför en lägenhet i Aostadalen och skrivit det här.

Äntligen nytta av de medhavda shortsen!

Idag åkte jag på Toulaglaciären med nya skidkompisen Andrea, en pilot som bott här i 25 år och har den fördelaktiga situationen för tillfället att han får lön, men inga flygningar just nu.

Andrea visar vägen nedför glaciären.

Om jag säger att det var bättre utsikt idag från skidorna än för 3 år sedan från trainern är det ingen överdrift. Det är så sjukt vackert! Visserligen tog det oss ca en halvtimme att komma ned sista steget från stegen ned till glaciären och få på skidorna eftersom det var så himla hårt och brant och besvärligt, men till slut ordnade det sig med bara en tappad stav. Staven föll inte så långt så den kunde vi plocka upp sen också.

Andrea på väg ned i vårsolen och vårsnön.

Fördelen med att det tog sådan tid är att det hann precis mjukna perfekt lagom. Av ljudet att döma från de som åkte precis före vi började skidtrasslet var det fortfarande stenhårt då. När vi till sist kom iväg nedåt var det prefekt mjukt i toppskiktet, men det bar fortfarande.

En ny upplevelse är ljudet av åkning i ospårad vårsnö. Toppskiktet lossnar vid varje sväng, och åker nedåt en bit, som sluff, fast vid betydligt flackare lutning. Ljudet när den rasslar över det lite hårdare lagret under är väldigt speciellt, och förhöjer faktiskt upplevelsen!

Efter åket som var dagens första, enda och sista eftersom det blev för varmt och mjukt i snön tyckte vi satte vi oss en lång stund på altanen vid Pavillon och pratade, och åt även en lunch där. Det fina är att man har perfekt utsikt över Courmayeurs skidområde, så jag stod en lång stund där och bara tittade och mindes.

Här har jag åkt nästan allt som går att se.

Det blev bara ett åk idag, men när det är ett sådant här åk så räcker det. Jag inser också att det kan vara bra att tagga ned lite på slutet av säsongen och bara njuta lite. Dels för att det kan bli lite hetsigt om jag skall försöka klämma in så mycket åkning jag bara kan nu, dels för att lite försiktigt påbörja återanpassningen till det andra livet, det där med kontor och pendeltåg. Vill inte kalla det för det normala livet, för sanningen är väl den att det som människa borde vara mer normalt att vara ute och röra på sig hela dagen i naturen, än att åka pendeltåg och sitta vid en dator?