Dag 52 - Tillbaka i vidderna på egen hand

Idag åkte jag själv för första gången på länge. Inget ont om sällskap, men som jag konstaterat förut det är något särskilt med att vara själv i bergen också.

Började morgonen tidigt för att skicka iväg en buss med gäster.

Nytt försök att fånga morgonljuset.

Min bil hittade en kompis på parkeringen också!

Hej, Kompis!

Det blev Arp Vieille, ett favoritåk. Man åker högst upp till Arp, jag fick t.o.m. en egen kupé upp, kliver ut i ett fantastiskt högalpint landskap och väljer sedan väg. Fast det är klart, det hjälper ju om man har någon koll på läget.

Det var ett gäng före mig, fyra unga engelsmän. Tre killar på snowboard och en tjej på skidor. Ingen säkerhetsutrustning, inte ens hjälm på alla. De drog iväg till höger på skrålinjen mot Colle di Youla, men sedan helt plötsligt drog de ned i dalen. När jag kom efter på skrå stod en kille kvar. Frågade honom vad planen var. Han svarade "Åka ned och sedan gå upp till kanten därbort och åka ned där.".

Prickarna där nere skall ned lite till och sedan upp rakt fram.

"Ok", sa jag. "Det är kanske inte så jag skulle gjort, jag skulle skråat till vänster från lifttoppen. Du är medveten om att det är rätt långt upp, och ni har snowboards och inga hudar. Rätt djup snö att spåra i." Han svarade, "Det är lugnt, vi åt en stadig frukost.". För deras skull hoppas jag att den var rejält stadig. Det är svårt att bedöma exakt, men att spåra upp där måste ju ta ett par timmar i anspråk i alla fall.

Nu var ju 3 av 4 nere, och de såg unga och friska ut. Dessutom var det perfekt sikt, och många åkare skulle passera under dagen. Det kändes inte som en säkerhetsrisk, så jag åkte vidare. Förhoppningsvis blev det en nyttig lektion, eller kanske bara ett roligt äventyr och inte värre än så. Fast lite synd tyckte jag om dem, men vad skulle jag göra?

Åkte vidare, knallade i lugn och ro upp över min kant till "Vieille".

Sa jag att det var fint väder? Obligatorisk selfie. Bakgrunden duger.

Utsikten var väl ok.

Monte Bianco di Courmayeur. Tröttnar aldrig på vyn.

På toppen träffade jag ett italienskt par som jag växlade några ord med. Vi sågs igen sedan på transporten efter åket, och mannen sa med lite lätt frågande tonfall "Du åkte ju ett åk för locals!?" - underförstått, visste jag vad jag gjorde egentligen? Grejjen är ju att åket jag körde är inbjudande och snällt i början men riktigt brant och smalt på slutet och dessutom lite knixigt och svårt om man inte skråar ut i nästa ravin på rätt ställe. Men, jo, jag visste faktiskt relativt väl vad jag gjorde. Har ju åkt liknande åk ett par gånger förut, så även om jag inte kan varenda sten, så visste jag att det var åkbart hela vägen. Kändes ändå ganska bra med ett litet erkännande.

Sedan var det ju det där med dagens jobb. Två transfer till flygplatser, och en anländande. Det enda som gick bra idag var att alla fick sitt bagage. I övrigt var det rätt mycket som krånglade, mer eller mindre. Allt ordnade sig förstås, men det var många, många SMS och samtal med kontoret, bussbolaget, gäster och hotell innan allt var på plats. På pluskontot är att jag faktiskt tycker jag gör lite nytta som reseledare, och löser problem och underlättar processen för gästerna under tiden. Hoppas gästerna håller med!

Dag 51 - Pist och Puckel

En mellandag, faktiskt. Men en bra sådan. Åkte pist med Bengt och Markus, och därimellan lite skog och lite puckel. Gick förvånansvärt bra, kanske bland mina bästa puckelpiståk. Kul!

Idag blir det inte mycket skrivet, hem sent från middag på Lo Sciatore, köttrestaurang(!) deluxe. Fast jag lyckades få lite mat utan. Riktigt bra. Tack, Bengt!

I morgon upp tidigt för att säga adjö till gästerna som varit här under veckan, några åker klockan 8 och några klockan 15, när även de nya gästerna väntas in.

Därimellan skall det väl bli lite skidåkning av också!

Dag 50 - Picknick

Halvtid! Nu är det bara resten kvar. 50 dagar i sträck på skidor och snö, bland de bästa 50 dagarna jag upplevt.

Dagen började tidigt med ett tårfyllt (nåja) farväl till kompisen Per som med sitt sällskap förhöjt skidupplevelserna i nästan två veckor, samt tvingat mig att sopsortera.

Hej då Per, a la prochaine som Rocco skulle säga!

Fördelen med att vara upp i ottan är att då är man med när ljuset anländer till dalen. Det är svårt att fånga på foto, särskilt med en mobilkamera, men det är något magiskt med solljuset när det lyser på alptopparna medan det fortfarande är skugga och mörker nere i dalen.

Solen har nått Aiguille Noire, men inte dalen.

Idag hade jag bestämt med ett större sällskap gäster att det var picknick-dax. Gårdagskvällen gick åt till planering, beräkning och shopping. Det blev lite av en logistisk utmaning att ta upp 4 kollin plus skidor på berget. Dessutom visar det sig att nästan 30 personer konsumerar rätt mycket vätska när man räknar på det, så det var minst sagt ganska tungt.

Picknick-kit för 30 personer!

På förmiddagen var det mini-pistvisning med cykel-kompisen Bengt och hans son Markus. Snabbaste pistvisningen, ever. Vi bara blåste igenom systemet på två timmar. Bra fart där, inte mycket till väntetid. Bengt var lite behjälplig att få med picknicken upp till liften, stort tack!

Jag hade sett ut en plats som skulle gå att nå till fots, och det finns inte så mycket att spela på då. Jag bar upp alltihopa och dukade upp bestick, mat, dryck, tallrikar osv.

Kött, ost, sallad, bröd, antipasti och mer därtill utanför bild.

När gästerna väl kom konverterade jag raskt till kypare, och ägnade större delen av tiden åt att servera gästerna dryck.

Proseccon var uppskattad, liksom blåbärs- och lakritsgrappan!

En liten pinsam miss i planeringen var att jag inte hade insett att den lilla promenadvägen där jag sett att man inte åkte skidor, utan bara gick med snöskor, även var räddningspisten.

Detta innebär att ungefär en gång i timmen kommer det en Polizia eller pistör i full fart plogande med en pulka med skadad turist efter sig ned denna väg.

En Polizia stannade och såg bister ut, och sa "no possibile" efter att vi varit där en kvart. Det började se mörkt ut. Sedan lättade han upp lite och sa "possibile" om vi bara såg till att hålla oss undan.

Vi flyttade lite på oss och såg till att det var fri väg, och allt gick bra. Två pulkor åkte förbi med ivrigt ropande pistörer framför som förmanade oss att "faites attention". Förmodar att de utgår från att det bara är fransmän som är korkade nog att duka upp en picknick mitt i räddningspisten.

Det hela förlöpte väl och alla verkade nöjda och glada. Utom kanske Polizia, där jag nog inte vann några pluspoäng idag tyvärr. Jag lever och lär.

Dag 49 - En Plats i Solen

Idag var det Pers sista skiddag här i Courmayeur. Ursrungsplanen var Helbronner med min local-kompis Rocco, men Rocco fick förhinder och behövde jobba. Per hade lämnat in sina skidor på helrenovering igår, och tyckte inte det var värt det att köra över stock och sten som vi brukar med tanke på att det blir Trysil om 2 veckor för hans del, och då vill han ha lite stålkanter kvar.

Därför blev det nästan bara pist idag. Men det var fint! Sol, bra backar som höll, och inte särskilt mycket folk.

Jag stod på rätt bra faktiskt, och insåg efter några pass genom lite pistnära skog och brant puckel att det finns en poäng att köra pist ibland. Fartkänslan. Jag har kört så mycket svåråkt offpist den senaste tiden, att jag aldrig egentligen fått upp någon fart och kanske att det faktiskt gått lite långsammare allt eftersom till och med. Men efter bara några timmar i hög fart i pist gick det mycket lättare att hålla upp farten även utanför. Att jag körde utan rygga gjorde ju inte saken sämre.

Inte den bästa av bilder, men den enda på mig i pist!

Active Ski-gästerna uppskattade också vädret genom att sola sig i form nere i Zerotta.

Inactive Ski?

Näst sista åket enades Per och jag att med tanke på allt vi visste om väder, snö och förhållandena och så vidare så tummade vi på principerna och åkte upp och åkte ett semi-offpist-åk från Youla utan säkerhetsutrustning. Det kändes ganska safe. Det var ett perfekt avslutningsåk för Pers 12 dagar i Courmayeur, och jag har redan börjat peppa för Courma -16.

Så glad! Vi gör om det nästa år, Per!

Inte för att jag vill tjata, men notera att det fortfarande finns helt oåkta linjer kl 15.30 i extremt lättillgänglig offpist en solig dag mitt i högsäsong. Det är Courmayeur!

Dag 48 - Skavanker och Bra Vägval

Gammal man gör så gott han kan, men kroppen tar ju lite stryk av sådant här. Jag samlar på mig lite skavanker så här när det närmar sig halvtid, men ännu så länge inget allvarligt.

• Känselbortfall i vänster lillfingerspets. Blev antagligen lite kallt någon gång i början.
• Ont i vänster arm efter ett hårt fall. Jo, det finns några få hårda platser att ramla på även här.
• Ont i höger armbåge av att lyfta och kränga ryggsäcken av och på hela dagarna.
• Någon sorts överbelastning i höger mellantår, gör ont när jag använder tårna för balans. Jätteskumt.
• Ont i ryggmuskler av ryggsäcken, framförallt på eftermiddagarna. Någon som sticker knivar där, inte skönt. Borde väl gå över med träning, eller?
• Lite ömma smalben, men verkar inte tendera mot benhinneinflammation. Det har jag haft förut, och det var inte kul!
• Näsan väldigt köldkänslig, men det är egentligen ett arv från förra året då jag förfrös den lite. Tur jag har en Active Ski-buff att dra upp när det blir kallt.
• Vänster tumme ont som kommer och går. Nåt med leden eller någon sena tror jag.
• Inte egentligen en skavank, men lite lustigt att jag numera har valkar på insidan av tummarna av stavarna!
• Vänster ben, det f.d. brutna. Det gör ju tyvärr fortfarande ont, trodde det skulle gå över, men det kanske skall vara så. Jaja. Lite hindrande ibland särskilt på hårt ojämnt underlag.
• Några småskador på bägge smalben efter lite väl optimistiska rundningar av små lärkträd.
• Diverse smärre skrubbsår på armarna, sviter av mitt bergsklättraräventyr.

På pluskontot är att min högra hälsena som jag haft problem med i nästan 2 år verkar nästan vara bra, jippee! Då kanske det kan bli lite löpträning när jag kommer hem, och återupptagande av projekt Öppet Spår nästa år.

Liften upp till Youla känns lite som Blixt Gordon från 50-talet i designen.

20+1 personer packade tätare än Tokyos tunnelbana.

Man undrar lite hur de tänker ibland med skyltningen.

Det är ok att skidåkare trillar ned från Arp alltså?

Sedan hittade vi ju lite snö trots allt, även idag.

Per in action.

Pratade lite med Active Skis lokala guide, Luca Rolli, som jag stötte på i byn. Visade sig att vi hade valt bättre väg än guiden idag :-). Vi drog inte ned i ravinerna, utan körde i skogen på ryggen mellan två raviner på väg ned mot Val Veny, där bilderna här är tagna, och det var ju riktigt bra. Luca var missnöjd. Bara packad skarsnö följt av tung varmsnö hade de haft.

Per in fortsatt action.

Dag 47 - Bra karl reder sig själv

Idag systuga. Mina fina Norrönabyxor som jag räddade undan kirurgsaxdöden för 3 år sedan började gå upp i en söm för ett par veckor sedan vid ena fickan. Har sedan dess kört strutsmetoden, men nu började det bli ett problem. Vill ju inte att saker börjar ramla ur fickan.

Funderade en stund på silvertejp, men det är ett svårt läge. Sömmen är i ett dubbelveck, och sitter lite knepigt till. Tror inte tejp kommer att fungera.

Som tur är visade det sig att inneboende kompisen Per är välutrustad och har med sig nål och tråd, så det var bara att sätta igång och visa vad man lärde sig i syslöjden för 40 år sen. Skämt åsido, det är nog faktiskt så att syslöjden som man skrattat åt så många gånger ändå gör sånt här möjligt. Jag vet ju till och med hur man fäster, tror jag!

Se vad fint! Like a pro.

Samme kompis Per ville bjuda på tack-för-att-jag-fick-bo-i-din-källare-middag idag så vi bokade bord på den hajpade restaurangen La Terazza. Mysig, trevlig italienare. Fast inte rikigt så vegoanpassad som undertecknad skulle önska.

Inget fel på en kalasfin tallrik grillade grönsaker, eller en finfin osttallrik. Men tillsammans utgör de tyvärr inte en varmrätt.

Gott, men som tillbehör eller osttallrik. Inte som middag :-(.

Det var trevligt hur som helst, och är man bara normalätande så är det en utmärkt restaurang.

Jo, förresten, vi åkte lite skidor också idag jag och Per. Det blev egentligen bara två åk, men det var långa fina offpiståk. Det första ned i Val Veny, med lite uppkört överst och sedan fin skogs- och ravinåkning med knä- eller lårdjup kallsnö. Det andra var åt andra hållet, ned i Dolonne. Lite mer solpåverkat med en aning skare på sina håll, men bl.a. ned en ravin fick vi en riktigt bra linje!

Jag hade något av en mellandag till att börja med och kände mig lite som Bambi på is. Ibland blir det så när man som jag lärt sig det lilla man kan om skidåkning i vuxen ålder. Dessvärre hade jag också för första gången på hela säsongen riktiga problem med mitt före detta brutna vänsterben idag. Det gjorde ont. Aj. Svåråkt ett tag.

Men det tog sig, och jag inser att den dag jag idag tyckte "var ok", för ett år sedan hade varit en av mina bästa dagar på skidor någonsin.

Courmayeur är grymt. Så är det bara.

Dag 46 - Pistvisning och Sopsortering

Efter många timmars väntan anlände ju gästerna igår kväll till sist, och enligt sedvanlig rutin med Active Ski är det pistvisning på förmiddagen idag. 9 gäster kom, sedan droppade 2 av ganska snabbt då den en gäst inte åkt skidor på 14 år och kände att det behövdes några uppfräschningsåk. Hen återkom förövrigt senare på dagen, när vi körde ned näst sista åket. Starkt.

Det blev en pistvisning i mestadels strålande sol, för första gången fick gästerna se något av omgivningarna på pistvisningen. Det var väldigt roligt att få peka ut alla topparna runt omkring. Monte Bianco di Courmayeur, Auiguille Noir, Les Dames Anglaises, Dente del Gigante, Mont Fortin, Mont Favre, Punta Helbrunner osv. Jag har plockat upp lite i alla fall under veckorna här.

En riktigt skön dag blev det, med mestadels riktigt bra underlag i pisterna. Utom gången då jag råkade visa gästerna in i vad som blivit en regelrätt puckelpist. Det var visserligen inte dit jag tänkt mig, men gästerna åkte dit och jag visste inte att det blivit så illa. Lite jobbigt men alla kom ned utan några större problem.

Hela näst sista åket gick från toppen av Youla, via Col Checroit och Plan Checroit ned till Dolonne, ett åk med ca 1300 fallhöjdsmeter. Från jättefin kallsnöpist högst upp via lite is till sorbet längst ned. Ett kämpaåk! Vi kom överens efteråt att skippa sista åket, och åka till afterski istället.

Min kompis Per som numera presenterar sig som "Jag som bor i Svantes källare", har haft en del synpunkter på hushållet. Jag tänkte mig ju kunna få bumma lite och vara oansvarig igen, men redan efter ett par dagar fick Per ett smärre sammanbrott och sa att han klarar inte av det här längre.

Problemet var att jag gett upp på sopsortering, allt gick en fraktion, den som heter "osorterat". Nu blev det en prydlig rad med glasflaskor på diskbänken. "Vi måste i alla fall sortera glas". Ok.

Jag står för de alkolholfria Beck's :-)

Igår brast det lite igen för Per, som sa "Nu blir det fan en plastfraktion också". Så nu hänger en extrapåse med plastskräp på kökssoffan bredvid vanliga sopen.

Bara inte Per upptäcker att det finns en metall- och en pappersfraktion också. Jag får nog gå ut med soporna själv de närmaste dagarna så han inte ser dom behållarna också! Han har ju rätt Per, men jag tänkte ju bara att man kunde få vara lite inkorrekt så här på egen hand i utlandet.

Förresten verkar det som om ryktet går om förhållandena här i Courmayeur. Långväga gäster!

Spanska skidåkare i Italien!

Dag 45 - Resdag = Struldag

Vad är det med resor nu för tiden? Själv har jag rest rätt mycket genom åren, och det har fungerat på det hela taget väl.

Men sedan det blivit mitt jobb att ta emot och lämna av gäster som reser hit till Italien har det bara varit strul.

Idag var det dags för återfärd för veckans gäster, och nya som skulle anlända under eftermiddagen. Jag har planerat för att få ihop en bra logistik med avlämning och mottagning och information och middag och allt.

Inte blev det så. Förut har det varit problem med fastkörd buss, och en massa borttappat bagage. Idag höjde resegudarna insatsen, och stängde helt sonika Gèneves flygplats utav fortfarande ganska oklara skäl, så gästerna kom till Zürich istället. Ny cirkus med dussintals telefonsamtal och SMS för att synka allt och få ihop det hela, dessutom ville hotellet prompt stänga matsalsdörrarna 21.00.00. Det visade sig dock gå att få till lite flexibilitet kring detta när allt kom omkring, men det satt rätt långt inne. Alla gästerna fick dock sin middag till sist, fast de sista inte kom till matsalen förrän strax före 21.30.

Jag skulle varit klar vid 17-tiden, men kom hem strax före 24. Har just insett att inte nog med att det är den 45:e dagen på skidor idag, det är också den 45:e dagen i rad utan en enda sovmorgon! Hårt liv.

På pluskontot får jag väl säga att det var riktigt bra åkning idag med 20+ cm nysnö och dessutom känns det ju som jag gör lite nytta trots allt i min reseledarroll. Ytterligare plus är att jag har otroligt mycket nytta av mina gamla franskakunskaper, med bara engelska hade livet var betydligt besvärligare.

En helt annan grej är ju de här skidklubbarna och kidsen som tränar där. De är ju för coola, de har bagar typ lika stora som de själva, och åker till träningen själva.

Vem är störst? Bagen eller killen?

Ytterligare en observation, som på något sätt definierar Courmayeur, är att det är enda skidorten jag vet där folk i stan plockar fram paraplyet, folk i backen åker skidor i regncape och skidlärarna tar på sig långrock. När det snöar!

Samtidigt strosar det runt andra åkare både i stan och på berget i full offpistmundering med ABS-ryggor, hjälmar, teleskopstavar och skidor så feta att de inte går att skilja från en snowboard. Underbar mix!

Dag 44 - Canale 'S', a Bombazza

Idag skulle jag gå på topptur med Rocca och hans kompis Ildo. Det visar sig att topptur ter sig lite olika i det nordiska lägret och alplägret.

För det första dyker ju grabbarna upp i speciella randonnéekläder, tänk tajta längdkläder med lite förstärkningar. Där står man i sina baggy Norrönabrallor och känner sig lite fel. Men va tusan, de har ju låånga blixtlås för vädring, vilket ju t.ex. nattjouren på Vilhelmina sjukstuga fick lära sig för tre år sedan när de ville klippa upp byxan.

Jaha, i alla fall, det vanliga köret upp till Arp via Youla. Den här gången kör vi vänster, och skråar/åker över en stenhård uppkörd bergssida som inte hunnit tina ännu. Långt som tusan, och jag känner att det här var ingen njutning för vänsterbenet, men det funkar i alla fall.

På med hudar och börja traska.

So far, so good!

Den observanta betraktaren av bilden ovan noterar att spåret liksom tar slut där snön tar slut. Det visar sig att vi skall till passet som ligger längst till höger i bild. Det är alltså ingen snö sista biten dit. Vi tar av hudarna, sätter skidorna på ryggen och går upp till själva ingången till couloiren. Det är bara det att man kan inte gå i 45+ graders lutning på lös sten och grästuvor. Jag tror att processen snarare kallas klättring. Jag var inte riktigt beredd på den här aspekten av turen, och skall sanningen fram var nog inte Rocco och Ildo heller riktigt med på det. De muttrade om att man kanske skulle haft lite rep. Själv skulle jag gärna haft stegjärn.

Jag är ju ingen van bergsklättrare, och med 9 kg ryggsäck plus rätt tunga skidor längst ut på ryggan och pjäxor på fötterna var det minst sagt inte helt lätt att känna sig säker på fäste på en liten grästuva vars enda kontakt med mig var via yttersta tåspetsen på pjäxan, och under mig är det kanske 100 meter stenig brant.

Det tog sin lilla stund, och på slutet fick jag hjälp av Ildo som tog min rygga (fast även han höll på att tappa den när han tog den, han var inte beredd på hur tung den faktiskt är). Med facit i hand kunde jag kanske lättat på ryggan 1-2 kg, men jag vet inte om det egentligen gjort så stor skillnad. Den är helt enkelt tung, och mina skidor är ju tyngre än randonnéeskidor.

Jag får hjälp av Ildo sista biten. Svårare än det ser ut.

Men... Sedan är vi faktiskt uppe.

Så glad kan man bli när man klarat sig upp.

Efter lite pustande så bär det av nedåt i en väldigt lång och riktigt brant, 40-45 grader, och stundtals smal couloir.

Det lutar nedåt!

Det är rätt konstant lutning en lång bit, och även om det inte är puder så är det orörd kallsnö.

Rocco bombar på.

Det rasar ganska mycket när vi åker, så man får ha lite koll och inte åka för länge i samma linje eftersom det kommer mer och mer snö bakifrån.

Här kommer jag!

Det var en av de mer dramatiska dagarna på länge, men vilka upplevelser! För att få lite perspektiv tog jag en bild på åket när vi kommit ned.

Nu förstår man varför den heter 'S'.

Efter detta var jag faktiskt för första gången på länge riktigt trött i benen, känns nästan som jag kommer få lite träningsvärk! Det där med att klättra tar tydligen i låren.

Dag 43 - De kallar mig Skalman

Idag var en sådan där dag som egentligen inte kan hända.

Skidkompisen Per som bor hos mig kände sig rejält under isen med en förkylning, så han bäddade ned sig med dator, filmer och alvedon och försökte kurera sig för att återkomma i morgon förhoppningsvis.

Själv visste jag inte riktigt vad jag skulle hitta på, Rocco hade ju lämnat återbud så jag tänkte väl att det blir till att åka själv och ta det lite lugnt och ladda inför fredagen då nya äventyr väntar. Hur det nu blev så åkte jag i alla fall upp till Youla, och väl där så råkade jag kliva på liften till Arp.

Så där stod jag på Arp och funderade. Ähh, det fick bli det där åket jag åkt både igår och i förrgår, Arp Vielle. Det med en liten promenad, där man skakar av sig 99% av alla åkare direkt och får ha snön nästan för sig själv.

Sagt och gjort, skråar bort till Colle di Youla, och över och ned där. Bort långt, långt och sedan promenad. När jag så står där och knaprar på mitt jägarsnus och beundrar utsikten strax innan jag skall åka ned, vem tittar över kanten med två gäster om inte Luca, guiden som Active Ski anlitar! Gästerna är såklart svenskar som googlat fram Luca bl.a. med hjälp av Active Skis hemsida. Jag blir introducerad till Jonas och Johan, och vi växlar några ord.

Åket ned sker delvis samma väg, sedan drar jag en väg och de en annan men vi möts ju sen på sommarvägstransporten och i Zerotta. Vi pratar på en stund, och innan jag vet ordet av har jag blivit inbjuden att hänga med dem och Luca under dagen.

Det blir La Palud, Pavillon, Torino och sedan upp de berömda trappstegen till Toulaglaciären. Se vilken tur att jag hade packat selen!

Den här trappan går NEDÅT till glaciären.

Fast det höll på att bli komplicerat. När vi skall packa upp skidorna i La Palud hittar inte Luca nyckeln till skidboxen! Jag och Luca åker tillbaka till Val Veny-parkeringen medan Jonas och Johan intar en macka i baren.

Hittad!

Nyckeln ligger på marken där vi parkerade tidigare, så tillbaka till La Palud och uppåt!

Skidor o stavar langas ned via Jonas på stegen till Luca.

Efter ett ganska bra åk av vårkaraktär, avslutar vi med att åka tillbaka till Courmayeur, och precis missa sista liften upp till Arp. Luca blir minst sagt irriterad och muttrar om piståkarna som skapar den långa kön till Youla för en liten kort bit pists skull. Fast det gick över ganska snart, var nog bara besvikelsen. Dessutom var han hungrig.

Men vi får ett ganska bra åk via Cappello del Vescovo, eller biskopshattens ravin, så kallade därför att en sten vid ingången nedifrån ser lite ut som en biskopshatt.

Smalt, brant och vackert!

Avslutningen blir i en liten ravin längst bort, där det är nästan oåkt.

Johan kör på i en av ravinerna mot Val Veny.

Trots en hel dag på skidor så orkar Jonas ta ut det sista av lössnön med sina telisar.

Lätt att åka telis, man får ju vila ena benet hela tiden.

Tack Johan och Jonas för att jag fick åka med er, supertrevligt! Tack Luca för ännu en bra dag med under omständigheterna riktigt bra åk!

De som åkt med mig vet att jag har en väldigt 'bullig' ABS-rygga. Idag fick jag två gånger frågan "Men vad har du i ryggan? Den är ju blytung." Den väger in på knappa 9 kg, varav kanske 4 är grunden med ABS-patron och -ballong.

Men vad är det i den då, förutom ABS-grejorna? Dunjacka, stighudar, vattenflaska, burk med jägarsnus, sele, macka, spade, sond, karta, kompass med inklinometer, pannlampa, silvertejp, stegjärn för skidor, första förband (sårtvätt, gasbinda, blodstoppare, alvedon, plåster), multiverktyg, sittunderlag, reservlinser, sollinsen till gogglarna, tändare. Understrukna saker har jag använt i närtid.

De kallar mig Skalman.

Dag 42 - Denna dag, ett åk

Sådärja. Idag hände egentligen ingenting förutom att vår plan gick åt pipan från början. Vi var lite sena, och tänkte att idag tar vi det lugnt, kör lite pist och kanske tar två fika.

Men, vännen Rocco som verkar dyka upp som gubben i lådan vart jag än är visar sig stå i kön till Youla och viftar in oss och säger att såklart vi åker med honom idag också. Han har med sig en kompis, Stefano, som är på besök under veckan. Han är lite otränad, och vi skall bara ta det lugnt.

Tja, lungt och lugnt. Vi åkte upp till Arp och bestämde oss för Arp Vielle dvs det åket som innebär en liten promenad innan vi kommer till paradiset, samma åk vi började dagen med igår.

Vännen Per strax uppe.

Det visade sig att Stefano var verkligen otränad och hade det ganska jobbigt att komma upp de där 80 metrarna. Men väl uppe, så var det som dagen innan, bara en himla massa oåkt pudersnö.

Rocco visar vägen.

Efter detta, även denna dag helt otroliga åk, tog vi en fika i Zerotta och sedan åkte Per och jag ett par piståk följt av en sen lunch och sedan hem och jobba för min del. En massa logistik det gällde att få ordning på inför avresande och ankommande gäster, men nu är det ordnat, och jag har även jobbat lite med ett av mina två IT-uppdrag jag tagit med mig.

Så egentligen hände ingenting särskilt idag, förutom att vi åkte ett åk jag knappt kunnat drömma om för en månad sedan. Man vänjer sig fort, det extraordinära blir normalt innan man vet ordet av!

Dag 41 - En Dag Att Minnas

Problemet idag är inte vad jag skall berätta om, utan tvärtom. Vad skall jag hoppa över?

Det får bli lite korta summariska nedslag i dagens händelser. Dagen började med att jag och min gäst Per stämt möte med Rocco, min lokala privatguide för lite offpiståkning.

Vi tar första kabinen upp till Youla och vidare till Arp. Halvvägs upp drar någon i nödbromsen och liften tvärstannar. Alla är på vippen att ramla, och den gungar på ett sätt jag aldrig hoppas få uppleva igen. Till saken hör ju att det inte ens finns någon liftskötare med upp i den här liften. Det var vi tre och två till. Vi tittar på varandra och ler lite ansträngt när det lugnat ned sig lite, och börjar galghumoristiskt skämta om åldern på liften och innehållet i räddningsskåpet.

Nåväl, den startar om efter ett par minuter och vi drar iväg ut på en lång skrålinje, som är helt okörd och avslutar med ca 80 m promenad uppåt.

Rocco och Per spårar

På andra sidan ryggen väntar ett helt otroligt åk.

Tre spår, ett berg. Jag var där.

Efter detta åk, landar vi längst ned vid Zerottaliften och tar en fika. Precis när vi skall sticka kommer Rocco ut och säger att han snackat med sin guidekompis, och undrar om vi är med på ett helikopterlyft. Jag och Per överväger moget i ca 2 millisekunder och säger JA!

Sagt och gjort, och en kvart senare är vi uppe på toppen av Mont Fortin och blickar ut över åket vi gjorde timman innan - fortfarande lika orört förutom våra spår.

Det blir ett nytt oförglömligt åk med guiden Rudy, hans gäst Carine och vi tre som i högt tempo pumpar puder så det brinner rejäla majbrasor i låren mot slutet. Vi kommer överens om att äta lite lätt tillsammans. När vi sitter där och pratar så trillar polletten ned. Det är inte vilken Rudy som helst vi åker med, det är Rudy Buccella, han som skrivit boken Courmayeur Mont Blanc Freeride som jag använt för de egna upptäcktsfärderna.

Våra vägar skiljs åt igen på toppen av Arp, där Rudy och Carine kör vårt förmiddagsåk och vi istället tar ett annat åk mot Dolonne från Arp.

Vår egna kompisguide Rocco med orörd snö framför sig som vanligt.

Det blir ytterligare ett grymt puderåk i perfekta förhållanden. Dagen gav oss tre åk, men vilka åk!

Så glad kan en Per bli med puder under skidorna hela dagen.

Dagen skulle avslutas med en öl tillsammans med Rocco, men han tog med oss till stället för alla locals som jobbar i systemet här och det var dessutom karnival vilket betyder människor i konstiga kläder med koskällor, och andra människor som hela tiden köper öl åt oss. Varje gång vi försöker gå dyker det upp en ny laddning öl. Till sist, framåt 22-tiden, lyckas vi smita.

En dag att minnas!

Dag 40 - Äventyr

Idag blev det lite småäventyrligt. I liften upp till Youla träffade på vi på Steve McQueen (han presenterade sig så, typ, fast han heter väl nåt annat i efternamn).

Vi hade tänkt åka pist, eller kanske lite nedför skrålinjen, men vi började prata med Steve och vi sa att vi funderade på det ena eller det andra osv. På nåt sätt blev det så att han frågade om han fick hänga på oss, och så planerade vi ett åk tillsammans ned. Inga garantier som vi sa, men ett genemsamt åk nedför Youla Nera-ravinerna och sedan tillbaka till pisten ovanför förbjudna zonen tillbaka till Plan de la Gabba-liften.

Det började strålande med att Steve försvann ned en annan lite tidigare sluttning. Jag körde dock där jag tänkte mig, och när jag kom ned såg jag Steve vinka med staven till Per som då kom efter. När Per började åka drog Steve nedåt igen, och förbi avtagsvägen tillbaka till Plan de la Gabba ut på en rygg skiers left. Dimman var lite tätare där och innan vi visst ordet av var Steve borta.

Efter lite konfererande kom Per och jag fram till att vi ju kanske inte bara kunde dumpa Steve, så vi följde efter ut på ryggen, och jag hade väl hyfsad koll på att det var ok. Steve var dock försvunnen. Vi ropade och väntade lite, men ingen Steve.

Så det var bara att följa spåren nedåt dalen i dimman, jag visste ju att vi skulle komma ut i Val Veny såsmåningom, och där hittar jag ju.

Per kollar in mig som just tappat en skida.

Vi kom lyckligen ned och sedan åkte vi upp igen och åkte ned Dolonne. Superfint åk, förutom att det var total dimma mitt på. Vi såg verkligen ingenting, inklusive åt vilket håll det lutade eller om vi rörde på oss. Även här hade jag dock någorlunda koll på var vi var och skulle, så det löste sig det med.

Halvvägs på sommarstigen tillbaka till pisten envisades Per med att vi skulle ta en ravin nedåt istället som såg så fin ut, så det fick bli så. Priset är dock en eländig bäckravintransport tillbaka, vilket jag ju visste om. Men åket var nog trots allt värt det, fast jag höll på att plurra i bäcken.

Vi träffade på Steve lite senare, och det var lite okart, men jag tolkade det som att han halvvägs ned bestämt sig för att köra vidare själv utan att invänta oss och meddela detta beslut. Det tyckte han var ok tydligen. Det var helt enkelt ett bra exempel på vad som kan hända när det inte riktigt funkar att plocka upp en skidkompis i liften. Oftast blir det ju bra, men man får aldrig glömma bort att man bara skall lita på sig själv tills dess att man vet att man kan lita på de andra.

Dag 39 - Var är backen?

Jag varnade gästerna som anlände igår att det kunde vara lite si-och-så med sikten idag. Dessvärre hade jag mestadels rätt, så det var den tredje pistvisningen på raken med mer eller mindre urdålig sikt. Känns inte helt rättvist eller representativt, men som tur är så var gästerna positiva och glada ändå.

Jag sade vid ett tillfälle i liften att när man åker skog så har man ju i alla fall alltid hyfsad sikt och kontraster. Det tog inte mer än 15 minuter förrän även skogen försvann in i dimman. Det var knappt så jag hittade ned till Courmayeurkabinen på slutet, riktig tjocka var det.

Det är ett slutet sällskap på 18 gäster som verkligen är lätta att vara reseledare för. Det är ju inte alltid lätt att hålla ihop så många på en pistvisning. Men dels fick jag hjälp av kompisen Per som agerade kökarl, dels höll de ihop rätt bra av egen kraft och var jämna i skidåkningen. Visserligen tappade vi bort en vid lunch som råkade hamna ända nere i Dolonne, men det var väl enda missödet och det var snabbt reparerat.

En bra dag på kontoret!

Inte nog med att Per agerade kökarl under pistvisningen, dessutom fick jag omedelbar återbetalning på gårdagens taxi-insats. Jag fick möjligheten att dricka två glas vin som jag blev bjuden på med gästerna på after-ski'n och Per körde mig hem sen. Det gjorde mig verkligen mycket glad att det verkar som om gästerna hade haft det trevligt under dagen, trots de mindre än perfekta pist- och siktförhållandena.

Ett av skälen till att jag vågade mig ut i det okända som reseledare var ju att jag hade en uppfattning om att Active Ski-gäster är trevligt folk. Det har verkligen stämt!

Per och jag avrundande kvällen med lite dösnack hemma i lägenheten medan vi lyssnade på en av hans spellistor. Det är lite läskigt vilket överlapp vi har i musiksmak med ganska obskyra grupper. Men så verkar det ofta vara med skidåkare, det är mer än bara skidåkningen som sammanbinder. Andra saker samvarierar helt enkelt också, i det här fallet inklusive musiken.

Dag 38 - Taxi, Var God Dröj!

Det får bli en riktigt kort notis idag.

Hämtning av gäster i Gèneve drog som väntat ut på tiden, denna gång kom allt bagage men det tog sin lilla tid minst sagt. Mycket folk var det också.

Fler som väntade på ankommande.

I övrigt en lugn och bra transfer.

Halvägs tillbaka kommer det ett SMS från kompisen Per som jag övergett på egen hand i Courmayeur. Det visade sig att han hade teamat upp med 4 datakonsulter och drack GT på löpande band. Någonstans i den vevan hade Per visst dessutom lovat en skjuts för killarna till deras hotell i La Palud, 3 km eller så från Courmayeur.

På väg från gästernas hotell träffade jag på både Carlos, han med Christiania som vägrar låta mig betala som nu passade på att bjuda in mig på middag på hans andra restaurang Mont Frety också, samt Rocco min lokala skidkompis. Vi bokade träff måndag/tisdag, det kan bli episkt.

Snön fortsätter falla på den Italienska sidan, medan Chamonix-sidan bara såg grå och trist ut. Prognosen säger att det skall komma rätt mycket snö i morgon, så början av veckan kan verkligen bli bra.

När jag väl lämnat av mina gäster, pratat med Carlos och Rocco samt svept en bjudkaffe på Bar Roma var det bara att packa in ett gäng hyfsat glada konsulter i bilen - varav en i bakluckan och ge sig iväg på snöiga branta vägar till La Palud. Men mina fina Goodyear dubbfria levererade igen, och jag kom både upp och ned utan några egentliga problem.

Tillbaka till Courmayeur och plocka upp Per som fortsatt partyt på egen hand på Bar Roma, och rulla hem till Morgex för ett par timmars sömn och sedan pistvisning å sånt med gästerna i morgon. Puh. Livet i Alperna är hårt.

Dag 37 - Hard-Core Norrmän och Snöstudie

På väg upp till Youla fick jag idag sällskap med ett norskt par. Grejen var att förutom en lite nyare Arcteryx jacka körde de samma typ av utrustning och kläder jag började åka skidor på för 20 år sedan.

Smala turskidor med spann och stålkant, Rottefella telemarksbindning och Asolo läderpjäxor med vridstyv sula och gula skosnören. De hade tagit 10 dagar ledigt och lite spontant dragit till Italien och hyrt en bil. Nu skulle de åka runt och tura lite, åka längd och utför. Jag ångrar nästan lite att att jag inte kör i min fina hemsydda Anorakk som jag tyckte så mycket om, och mina gamla tygbrallor.

Det är lite hard core att köra skidåkning i alperna med de där prylarna, i original dessutom. Jag gjorde det för 20 år sedan, men jag fattade ju inte vad jag höll på med då. Inte ångrar jag uppgraderingen till mina Armada JJ och Dynafitpjäxor/-bindningar en minut, men jag måste ju ända tycka det är lite coolt att strunta i sådana moderniteter.

Jag kunde inte låta bli att beundra Norrönaloggan på byxorna, här ser man varifrån dagens stiliserade vikinghuvud i den moderna loggan kommer ifrån.

Bra med grejjor som håller!

Det har ju pratats en del om lavinrisken och förhållandena i snölagren här nere. Det berömda 27:e Decemberdumpet som ligger underst, som sedan smält och blivit regnat på. Det har beskrivits som ett is-skikt med sockersnö under. Idag har jag kollat lite närmare på saken. Det är mycket värre än så.

Den senare snön vilar mycket riktigt på is, men under det finns... ingenting längre. Luft. Superläskigt.

En stav nedstucken för att ge lite perspektiv.

Så här ser det ut på ytan.

Det är nästan som att det är glaciärsprickor, fast med gräs i. Inte vet jag, jag är ju ingen expert, men det känns ju som att under rätt, dvs fel, förutsättningar så kan en hel sådan här sluttning åka iväg när islagret brister. Jag är rädd för att våren kan bli besvärlig om inte sånt här sätter sig under ordnade former.

Om inte annat kan man bli mäkta förvånad som skidåkare när snön bara brister under skidorna på en, även om inte allt glider iväg.

Idag anländer Per, skidkompisen från Kittelfjäll och i morgon 18 Active Ski-gäster så nu är det slut på lugnet på ett tag. Kul!

Förresten, vet inte om det var idag eller igår, men nu har jag persat. I antal dagar i sträck på skidor! Tror det är 35 eller 36 dagar som mest tidigare. Peppar, peppar, men kroppen verkar hålla trots diverse smärre protester lite här och där. Vänsterbenet är väl det som bråkar mest, men det har ju också anledning. Det fungerar hyfsat i alla fall, även om det inte gillar hård ojämnt underlag. Men det gör ju inte jag heller.

Dag 36 - Dude, I'm Not Old!

För ett par veckor sedan vad det ju en amerikansk gäst som förvånat noterade att jag hade fyllt 20 med marginal och utbrast att jag var ju verkligen gammal.

Idag åkte jag sittliften Aretu, för en gångs skull med sällskap i stolen. Oftast är det ju ensam som gäller, det är inte överfullt här. Men bredvid mig satt en man som raskt började konversera mig på utmärkt engelska. Han såg väl lite äldre ut än jag, och även han tyckte tydligen att jag såg vuxen ut. Jag kanske har åldrats här nere? Han frågade mig hur gammal jag är, och när jag sanningsenligt svarade 53 började han skratta och sa att jag var ju bara barnet.

Det visar sig att snubben är 83 bast, har en lägenhet i Courmayeur men bor i Milano. När vädret och förhållandena är bra sätter han sig i bilen och kör upp till sin favoritort. Ibland Courmayeur, men även andra kringliggande stora och små system, t.o.m. på franska sidan blir det ibland.

Han berättade att det gällde ju att hålla sig rörlig och igång, och att det nuförtiden var ganska lätt att åka skidor med nypistade backar varje dag. Vi åkte över en bit opistad puckel med liften och han konstaterade lakoniskt att så där var pisterna när han var ung. När de var som bäst.

Sjukt imponerande. Jag vill också åka skidor när jag är 83!

Sedan klev vi av liften, och han ropade "Ha en bra dag!" och drog direkt iväg nedåt. Respekt.

Mina försök att få betala på Restaurang Christiania fortsätter att gå dåligt. Tröstar mig med att stället är ju bra för vad det är, och jag har bokat bord för hela Active Ski-gruppen jag skall köra pistvisning för på söndag.

Jag tog en fika där lite efter 11 idag, och då kommer det in en jättegrupp med engelska ungdomar, från det där reseföretaget som får fortsätta vara anonymnt. Visar sig att de har en specialdeal med vouchers som gäller före den vanliga lunchtiden. För en voucher kan man få mat som består av ett par pizzaslices, toast eller pommes frites. Det var ganska vanligt med pommes bland beställningarna. En lunch som alltså består av pommes. Ja, inte bara pommes förstås. Ketchup och majonäs tillkommer. Samt en Cola eller Fanta som måltidsdryck. Sorry, Jamie Oliver, ditt jobb är inte slutfört. Engelska ungdomar åker till Italien och äter pommes och Cola till lunch, seriously?!

Dag 35 - Return of the Stekpanna

Hur länge sedan var det man levde utan tillgång till en mikro? Oklart, men nu gör jag det. Dessutom är jag ett enmanshushåll, så det är nästan omöjligt att laga så lite mat att det inte blir rester.

Hur värmer man rester utan mikro? Okej soppor är ju enkelt, men jag har dessvärre inte gjort så mycket soppa som jag tänkt mig. Det blir mer pasta, risotto och sånt.

Jag minns skräckhistorier från min barndom om stekt gröt och andra hemskheter men jag börjar förstå. Saken är ju den att man kan steka nästan allt! Har man ingen mikro har man inte heller så många val. Ugn kan ju fungera, men det tar lååång tid, och blir torrt.

Som tur är så var jag förutseende nog att ta med mig en bra stekpanna, det enda som finns i lägenheten är helt utslitna teflonpanner i aluminium från 70-talet.

Stekt pasta är inte så hima dumt. Låter lite konsigt men tänk efter. Det är ju väldigt inne med dumplings hemma i Sverige. Oftast är de inte bara ångkokta, utan just det, stekta! Måste erkänna att ibland är faktiskt den stekta pastaresten godare än originalet. Stekt risotto fungerar det med.

Liftsystemen här är ju mestadels relativt moderna, utom de övre liftarna som är jämnåriga med mig, och det är ju rätt gammalt. Underhållet kan man dock fundera på. Igår i kabinen upp åkte även en Doppelmayer-kille upp. Han var iklädd en ganska sliten och skitig Doppelmayer-jacka och serviceutrustningen bestod av en gigantisk fast nyckel i ena handen och en likaledes gigantisk burk med 556 eller motsvarande i andra. Ingen snoffsig serviceväska i aluminium med formskurna skumplastplatser för verktygssatsen eller något sådant. Utan bokstavligen ett verktyg i ena handen och en burk olja i andra. Hmm.

En annan observeration i kabinen, denna gång på väg ned, är att jag utan att överdriva tror att det är vanligare att det åker ned en bår med en skadad åkare på än inte. Det måste ju vara ett antal skador per dag med tanke på hur ofta det är någon med på just den kabinen jag åker ned med. Är det så på alla skidanläggningar eller är engelska ungdomar skörare än än genomsnittet? Nästan varje gång har det varit just en ung skidåkare som åker med en engelsk researrangör som är stor här men som får vara anonym.

Idag blir det inga fantastiska bilder från skidbacken. Det här är säkerhetsskåpet som finns i sista kabinen upp till Arp. Den med 8 platser och ingen liftskötare ombord. Tanken är tydligen att om liften stannar och man blir kvar länge så skall man efter att ha fått kombinationen till låset på något vis få tillgång till en tetrapak med vatten, choklad, kakor, toapapper samt påsar att göra behov i. När jag tittar på låset undrar jag om innehållet är lika gammalt, och om jag kommer behöva Doppelmayer-killens jätteburk med 556 för att ens försöka få upp det. Låt oss hoppas att liften inte stannar. Men varför skulle den göra det? Den har ju gått sedan 1960.

Dag 34 - Livet Jag Lever Just Nu

Även om allt inte är perfekt med skidåkning och avkoppling har den här tillvaron sina verkligt ljusa stunder. Visserligen är jag lite överbokad med andra saker än skidåkningen, med Active Ski-gäster, IT-konsultuppdrag och den egna utvecklingen av AxCrypt. Tiden räcker inte riktigt till, och det känns stundtals lite pressat när jag känner jag inte riktigt får till det som jag vill, framförallt med det datorrelaterade jobbet.

Men...

Så blir det som idag, när jag åker upp med första kabinen 8.45, åker skidor i 5 timmar och står sedan med ansiktet mot solen i väntan på kabinen ned och tänker tillbaka på det här.

Vy mot La Balme och La Thuile-hållet från Cresta d'Arp.

Kittar om vid Colle di Youla, 2661 möh.

Skuggselfie på toppen efter promenad upp mot Arp Vieille-åket.

På väg ned, Arp Vieille.

Vy nedåt mot Val Veny.

Notera den totala avsaknaden av andra människor. Det här med att åka till alperna en säsong i min ålder är ju lätt att klassa som en 50-årskris. Isåfall hoppas jag alla får en. Det känns verkligen inte särskilt krisartat.

Så även om livet jag lever just nu har sina jobbigare sidor ibland, så har det också sina verkligen ljusa stunder. Vi människor är ju också så underbart funtade att vi minns hellre de bra sakerna, och glömmer de dåliga.

Jag försöker också att aldrig ta sådana här stunder och upplevelser för givet, utan verkligen medvetet tänka på hur priviligierad jag är att få uppleva detta och att ha en frisk familj. För ett par dagar sedan nåddes jag av det otroligt sorgliga beskedet att ett skidkompispar jag träffade en helg i Kittelfjäll för 2 år sedan som väntade barn sedan i höstas, inte längre gör det. Det är andra gången på senare tid detta händer i bekantskapskretsen. De här skidkompisarna har jag bara träffat ett par korta dagar, men de gjorde ett väldigt starkt intryck på mig, det är människor jag instinktivt tycker oerhört bra om och jag kan inte tänka mig ett par mer ämnade att bli fantastiska föräldrar. Om det vill sig så i framtiden, blir det så, men deras sorg just nu känns ända hit.