Dag 82 - Aprilväder

Det är som sagt inte riktigt april, men vädret... Idag var det knepigt. Vi åkte tilll Courmayeur bara för att inse att det var i princip bara en pist öppen. Jag ringde till David och Fanny i Gressoney, men det lät som det var samma läge där. Kollade webben, La Thuile samma sak. Men Pila hade faktiskt en hel del öppet. Det var bara att hoppa in i bilen igen, och rulla ned till Aosta. Dessutom var det ju roligt att åka till Pila för första gången, dessutom behövde jag inte låtsas vara guide utan Ida tog snabbt över och jag kunde som en sann gäst stänga av hjärnan och bara hänga på. Najs!

Vi fick en riktigt fin dag i Pila, och jag ångrar (nästan) att jag inte åkt mer där under säsongens bättre period, det finns ju riktigt stora fina offpistytor här! Lite märkligt är det, med en lift som går mer eller mindre från storstadens centrum rakt upp på ett berg på typ 3000 meter.

Det var ju aningen bättre väder än i går, minst sagt, så nu fick vi en sådan där solig påskdag vi hade lite hoppats på den här veckan.

Samma gäng som igår, liiite bättre väder!

Enda haken visade sig vara italiensk vårsnö. Den suger. Bokstavligen. Det var som att åka i tapetklister stundtals, man kunde åka i god fart och nästa millisekund var det som att någon spikat fast skidorna i backen. Minst sagt utmanande, och ganska påfrestande för smalben och knän. Men bra teknikträning! Sen var det ju soligt, och vi stod på skidor så det var väl inte något att klaga på egentligen.

Vad är det med skidåkning och skidåkare? Nu har jag umgåtts nästan dygnet runt i två dygn med Ida (som var Active Ski-guide när jag var gäst i Kittelfjäll för ett år sedan) och hennes kompisar Sussie och Anton, och det är bara hur trevligt som helst! Det är inte första, inte andra och inte tredje gången som jag verkligen stormtrivs med i princip okänt folk på ett så spontant vis. Den gemensamma faktorn är skidåkning, men vi pratar om så mycket mer, och delar ju faktiskt bostad med kök, badrum och vardagsrum utan någon friktion i alla fall inte från mitt perspektiv. Trivs.

På vägen ned och hem från Pila fick jag frågan om jag kommer göra om det här nästa år, och kanske igen? Jag vet inte, men sanningen är ju att visst får en sådan här period i livet mig att omvärdera saker, i alla fall för stunden. Sedan vet jag ju inte hur livet kommer att te sig när jag kommer hem, åter i vardagen med datorn, skrivbordet, huset, kunderna, cyklingen, pendeltåget, jordgubbarna, regnet, familjen och allt det där som tillhör mitt vanliga Svenssonliv. Det är ju inget dåligt med det livet, tvärtom är det ju väldigt trivsamt och i ett global perspektiv extremt priviligeriat, men tänk om det finns något ännu bättre?

Dag 81 - Aprilväder

Ok, det är ju inte riktigt April ännu, men vädret är verkligen oberäkneligt. Idag har det regnat, snöat, blåst och var ganska stilla allt på en gång fast på bara lite olika platser i liftsystemet.

Först var det stängt upp till Col Checroit, sedan öppnade de, och sen stängde de. Det var ju lite pistvisning idag för besökarna, men det blev ganska anpassat efter rådande förhållanden, om man säger så.

Men alla var glada, liksom jag, eftersom vi fick åka skidor! Det har ju kommit en hel del snö på lite högre nivåer också, om än ganska tung, så några bra svängar fick vi till.

Det blåste upp mer och mer, och framåt lunchtid gav både vi och liftarna upp.

Sussie, Ida och Anton försöker att inte blåsa bort.

Det blev en fika, ett par åk i knappliften innan de stängde den med, och sedan ned för en lite längre lunch. Därefter några åk runt Peindent och Zerotta, innan det var dags för en liten rundvandring i Courmayeur som avslutades med after ski på Bar Roma.

Hem till Morgex, handlade lite mat, lagade lite mat, åt lite mat och sedan var det dags att gå och lägga sig. Planerna för morgondagen står skrivna i stjärnorna, men just nu ser det ut som i alla fall onsdag och torsdag kan bli ok här i Courmayeur med lite mindre vind och kanske åkbart from Youla i alla fall.

Trots att vädret är lite emot oss verkar gästerna vara vid gott mod och trots allt ganska nöjda, vilket är det viktigaste. Själv är jag inte så kinkig förvånansvärt nog, utan tycker fortfarande vilken dag som helst som mestadels spenderas på skidor är en bra dag.

Dag 80 - Hittar inte hem

Efter en faktiskt ganska intensiv vecka med en hel del vad jag för ett år sedan skulle kallat för rätt extrema åk, var det äntligen dags att få lite sällskap igen. Men först lite bildbevis om lutning. Jag försöker lära mig att bedöma sluttningars lutning genom att först bedöma och sedan mäta med min inklinometer. Väldigt nyttigt, men jag tycker faktiskt jag börjar få lite koll.

Idag åkte jag Canale del Rete, en liten ravin ner från Youla. Först försökte jag mäta i det brantaste partiet, men det kändes inte bra att stå utan stavar, böjd ned mot backen och använda bägge händerna till inklinometer och kamera. Visserligen var det ingen sten under, men ändå inget kul att ramla. Jag tog mig lite längre ned där underlaget var lite bättre och det var aningen mindre brant, gissningsvis lite drygt 40 grader.

42 grader! Lite drygt 40 grader.

Där det var som brantast måste det varit lite mer än 45 grader, inte riktigt 50 men ändå. Det är rätt brant faktiskt.

Dagen var i övrigt lite av en mellandag, eftersom jag väntade besök i form av Ida och hennes kompisar Sussie och Anton. Hämtning i Genève kl. 19. Börjar ju få lite koll på hur det funkar, och allt gick jättebra, nästan. På vägen tillbaka, efter att vi kommit ut ur Mont Blanc-tunneln, så pratar vi på och jag är lite väl koncentrerad på konversationen, antar att jag lider av lite lappsjuka trots allt. Innan jag vet ordet av så har jag missat avfarten till Morgex! Bäst av allt är ju att nästa avfart från motorvägen är Aosta, 15 km. Det var bara att bita ihop, köra 3 mil och knappt 30 minuter extra, och betala €11 för nöjet. Minst sagt lite pinsamt, och dessutom tyckter jag lite synd om mina gäster som var rätt reströtta och mest ville komma fram.

Lite lätt försenade kom vi i alla fall lyckligen fram, och kunde avnjuta ett traditionsenligt kvällsmål med anti-pasti och några droppar Prosecco.

Ida och kompisarna får trösta sig med att jag uppenbarligen tycker deras sällskap är så trevligt att jag glömmer bort både tid och rum ;-)

Dag 79 - Adrenalinjunkie, jag?

Ännu en dag med bra sikt, men dessvärre mestadels gammal töad/omfrusen snö. Men jag kan inte låta sådana petitesser stoppa mig från upplevelser på skidor.

Idag var jag själv, och lyckades undvika att få sällskap på det enkla viset att det bara var jag som åkte upp till Arp i första omgången. Jag hade en plan att jag skulle åka ned direkt från Arp, mot Youla-pisten och återansluta till skrålinjen från Youla och sedan ta mig bort till Canale di Dolonne där jag inte varit på ett antal dagar.

Rekade insteget för den direkta nedfarten från lifthuset vid Arp, men beslöt mig för att avstå. Det finns två vägar in, en över ett gäng stenar som jag ärligt inte förstår hur någon tagit sig förbi med skidorna i behåll. Den andra gick lite till höger, och där finns faktiskt en liten repstump att hålla sig i, men det är väldigt smalt, brant och stenigt. Kändes inte rätt. Fegade ur.

Istället promenerade jag en bit med skidorna av upp längs med kanten, och klev in där. Betydligt lungnare, men fortfarande vad jag för ett år sedan skulle kallat sinnessjukt brant. Någonstans kring 45-50 grader, jag stannade faktiskt inte och mätte vilket jag skall försöka rätta till nästa gång. Måste träna mer på att bedöma lutningar, och jag har ju en inklinometer i fickan jag tar fram då och då. Fast när jag stod där kändes det helt enkelt brant, jag var själv och hade lite pulspåslag. Klart utanför soffzonen.

Insteget mitt i bild till höger, vid inbuktningen.

Det var ganska bra underlag, och även om jag var klart utanför gränsen för komfort kändes det aldrig riktig dåligt. Sista biten av promenaden var kanske otrevligare än själva åket eftersom det gick nedför en liten bit, och det kändes helt fel utan stegjärn. Jag backade upp, satte på mig skidorna och gled ned de sista 50-100 metrarna. Bra beslut tror jag.

När jag kom ned tog jag en högre skrålinje bort mot kammen över till Canale di Dolonne där jag hoppades på att tajma in när snön mjuknat i solen.

Jag åkte ned under den stora svarta trekanten överst i bild, skråande skiers left och sedan ned i svackan med snö. Tittar man noga ser man mitt spår, som övergår i början på en skrålinje som går ovanför den lägre.

Vy tillbaka från kammen mot Dolonne.

Det var lite jobb att spåra upp hela den övre skrålinjen själv, och faktum är att dagen som totalt sett blev rätt tuff känns lite i kroppen för ovanlighetens skull.

Ändå rätt ok så många dagar efter snöfall.

Jag lyckades rätt bra med tajmingen och fick ett bra vårsnöåk ned halva Canale di Dolonne, sedan vände jag in mot sommarleden tillbaka till pisten. Jag vet att det är ingen idé att ens tänka tanken att försöka köra hela Dolonne ned. Det blir bara en lång och jobbig promenad utan skidor.

Efter detta lite arbetsamma åk, bestämde jag mig för att utforska nedfarten från Cresta Arp högst upp ned mot Vesses, i princip andra sidan mot förra åket.

Promenaden upp, även om den inte egentligen var så märkvärdig, var ändå ganska adrenalinproducerande. Bara saken att gå där alldeles själv uppåt utmed en kam med stup på ena sidan och en rejäl brant på andra sidan är trots allt inte som att ligga hemma i soffan.

Vy ned mot Arp-liftens topp, innan nedfarten.

Nedfarten var även här lite brant, eller kanske mycket brant om jag skall vara ärlig, och vägen ned var inte helt självklar men det blev ganska ok. Kände mig lite darrig i benen och vågade inte hoppa runt riktigt där jag ville, utan hasade lite mer än jag egentligen ville ned. Men åket som helhet blev riktigt bra, och nu fick jag dessutom veta att någon lagt ut en liten bro där man korsar bäcken nere i Val Veny. Synd, jag som hade tänkt vada som sista utväg!

Ett par gånger idag kände jag att jag var klart utanför komfortzonen. Höjd puls, adrenalinpåslag, inte direkt rädd, men lite åt det hållet. Lite funderingar typ "Varför gör jag det här? Det här känns ju lite jobbigt.".

Jag har funderat på det förut, även om det är först den senaste tiden jag gjort sånt här helt på egen hand, dvs inte varit med en grupp som eller någon annan som visat vägen och hjälpt mig flytta gränserna. Nu flyttar jag gränserna helt på egen hand. Saken är ju den att när det är jobbigt, är det ju egentligen inte behagligt. Det är ju jobbigt! Ändå gör jag det. Igen. Och igen.

För ett antal år sedan, när jag jobbade på Cap Gemini, gick jag en ledarutbildning där det bl.a. ingick olika varianter av personlighetsanalyser. En sak som framkom då från mina kurskamrater var att de såg mig som en tävlingsmänniska. Jag hade aldrig sett mig själv så innan, men när jag funderade på det ett tag så fick jag erkänna för mig själv att det nog är så. Det tar emot att släppa förbi någon, det blir tävling.

Min självbild kring risktagande är att jag är extremt säkerhetsmedveten och riskminimerande. Det är jag nog också i ett perspektiv, men samtidigt måste jag snart erkänna för mig själv precis som det här med tävlingsmentaliteten, att någonstans i mig bor en liten adrenalinjunkie trots allt. Eller så är jag bara dum i huvet. Eller så är det samma sak.

Dag 78 - Cappello del Vescovo, Vieille och städning

Ännu en underbar dag. Inget svårt att få sällskap är det heller. Idag åkte en ensam kille upp samtidigt till Arp. Väl där började han prata lite med mig, det visade sig snabbt att han var svensk vilket ju underlättade kommunikationen. Engelska och franska i all ära, det är lättare med svenska.

Jacob visade sig gärna hänga på till Cappello del Vescovo, trots mina varningar om att jag inte bergsäkert hittade till 100%, att den är lång och brant, och att jag inte har en aning om snöförhållandena där.

Det visade sig att jag hittade perfekt, och att den var klart åkbar även om det var lite sisådär på slutet eftersom det fallit en del smålaviner som sedan frusit på.

Insteget till Cappello del Vescovo.

Åkningen var blandad, men stundtals riktigt njutbar.

Jacob.

Efter transporten tillbaka till Zerotta tog vi en fika, och inte heller denna dag fick jag betala - tack Jacob! Har hört talas om bummare som lever på det sättet, åker med random folk som gärna bjuder på en öl, en kaffe eller en pizza som tack. Fast faktum är att i mitt fall åtminstone så det nytta förenad med nöje, det är ju säkrare att ha sällskap och delad glädje är ju dubbel glädje.

Trots att Jacobs flickvän var på ingående lyckades jag övertala (nåja, inte så svårövertalad) honom om att vi nog, kanske, nästan skulle hinna ned till 14 om vi tog ett åk till med en liten promenad. Den som hängt med här på bloggen känner nog igen mitt favoritåk Vieille.

Ganska brant på slutet. Varmt är det också.

Vi blev väl lite sena, och var nere i Dolonne respektive Courmayeur ca 14.20. Men det var ett fint åk och jag hoppas att Jacob inte ångrade åket även om snön var sisådär så är det ändå ett väldigt vackert åk.

Nu sitter jag bara och hoppas, hoppas, hoppas att den utlovade snön kommer på söndag och måndag, och att temperaturen inte blir för hög så det blir pannkaka istället för puder av alltihopa. På söndag trillar nya gästerna Ida, Sussie och Anton in, och jag vill ju så gärna visa berget från sin bästa sida.

Jag måste erkänna att livet som ensamboende skibum inte direkt uppmuntrar till idog städning, är inte så bra på det hemma heller för den delen. Därför var det först idag jag upptäckte att dammsugaren är trasig, moppen saknar skaft och ingen sopborste eller skyffel finns. Eller fanns, nu har jag shoppat de nödvändigaste städattiraljerna och putsar och fejar så att gästerna skall få en nystädad lägenhet att bo i. Jag tror jag struntar i att berätta för mäklaren om dammsugaren, för då måste jag ju erkänna att jag inte ens försökt använda den förrän idag.

Dag 77 - Payback

Jag har ju haft rätt bra flyt med att träffa folk som gett mig fantastiska upplevelser här i Courmayeur, locals av olika slag som gärna tagit med mig och visat mig runt till de bästa åken.

Idag var det en kille som nog tyckte han hade rätt bra flyt som började prata med mig medan vi väntade på att liften skulle öppna i Dolonne. Nick från Manchester och jag pratade på och när han frågade om han fick hänga på mig kunde jag ju inte gärna säga nej, dags för lite payback! Han hade fullt säkerhetskit och sade sig t.o.m. ha tränat med det. Sånt gillar jag.

Jag föreslog min ursprungsplan för dagen, Capello di Vescovo (biskopshatten), en smal och brant ravin som ligger lite utanför de vanligaste stråken. Han såg dock lite tveksam ut när jag beskrev den som lång och konstant brant lutning upp emot 40 grader. Jag kan väl ta den en annan dag, jag vill verkligen inte dra med mig folk jag inte känner på för svåra åk.

Det blev istället en liten repris av åket för ett par dagar sedan, Arp och sedan Vesses vänster. Denna gång var vi helt först ned från Arp, sjukt egentligen.

Nästan samma bild som för ett par dagar sedan, men två spår.

Det var fantastiskt bra snö under omständigheterna, 10-20 cm kall och fin snö hela vägen ned.

Det visade sig att Nick nog gjort en korrekt bedömning, Capello di Vescovo hade kanske inte blivit så njutbar. Han kan absolut åka skidor, men är kanske där jag var förra året, 75 skiddagar tidigare.

Jag iklädde mig guiderollen, förklarade hur vi skulle åka, väntade in, åkte före och visade vägen där det var lite knixigare. Visserligen var vi bara två tillfälliga bekanta på berget, men det var ändå väldigt roligt att få visa upp bergets bästa sidor, och att jag dessutom kände mig väldigt trygg med situationen.

Vi tog ett par åk till från Youla, lite kortare åk, men även där lyckades jag faktiskt välja vägar där andra inte hunnit åka trots att det var på eftermiddagen och otaliga guidegrupper från Chamonix var på plats. Har de ingen snö i Chamonix, eller vad är grejjen!?

Lite roligt var ju att i liftkön till Youla så kände jag igen Active Ski-kollegan Johannas gamla UCPA-guide som jag träffat som hastigast i Gressoney för ett par veckor sedan! Hon jobbar ju från Chamonix, men var på "mitt" berg med sin grupp denna första dag den här veckan med vettigt väder.

Nick på väg ned från Canale della Reta, en utmaning.

Nick var eld och lågor efter denna dag, och uttryckte sin tacksamhet flera gånger. Faktum var att vi fick sjukt bra åkning. Tror inte han hade fått bättre med riktig guide. Han bjöd på lunchfika, och sedan gick han loss totalt och försökte boka in mig som betald guide för hans skidåkargäng nästa säsong i Courmayeur. Jag avböjde vänligt men bestämt. Om jag är på plats åker jag gärna skidor med gänget, men svart bergsguide är jag inte och tänker inte bli.

En lite speciell grej var att efter lunchfikat drog han på en väldigt märklig skjorta utanpå jackan. Den var hoppsydd av kanske 6 olika blommigt mönstrade skjortor och hade en massa märken från olika skidorter fastsydda. Han förklarade att hans skidkompis gått bort i cancer för ett par år sedan, och att han hade fått skjortan av kompisens mamma. Nu åker skjortan med på alla skidresor, och tas på åtminstone en gång per resa, för att även den döda kompisen skall få vara med. Jag tyckte det var väldigt fint, och ett sätt att konkret få lite sanning i ord som "han lever vidare i våra minnen".

Dag 76 - Aj

Det är ingen fara med mig, men idag gjorde det lite ont att vara skidåkare.

Det såg ut som det gjort de senaste dagarna, med låga moln och jättedålig sikt. Men av ren princip så åker jag ju upp till backen oavsett. Man vet aldrig.

Idag var det lite så, det var faktiskt ganska klart uppe på Youla, och det har kommit en liten aning snö också. Snön var väl egentligen helt ok, men det är hela tiden lite osäkert om det är hårt eller mjukt och sikten var ju långt ifrån perfekt trots allt. Jag betade dock av ett antal åk som första åkare, noll kö till Youla-liften var det också.

I tur och ordning blev det skrålinjen, övre delen av Canale della Spagnolo, Canale della rete och Nera.

Skidspetsarna över branta insteget till della rete.

Jag åkte först alla åk, ingen hade varit där före mig, bara en sån sak! Däremot var det gott om folk som kom precis efter i form av guidegrupper från Chamonix. Ett tag började jag undra om guiderna tog rygg på mig!? Varje åk kom det två grupper nästan direkt efter och åkte just det åket jag just åkt. De kanske hade mig som lavinröjare? Sanningen var ju att jag tog det ganska lugnt och testade av snön hela tiden på väg ned, tryckte till innan jag åkte nedåt och lät även en del snö rinna förbi innan jag fortsatte vid några tillfällen. Inga egentliga laviner, ingen flakbildning, men ändå en del snö.

Det som blev dagens sista åk slutade lite snöpligt. Sikten var ju ganska god en bit upp, men blev superdålig på väg tillbaka efter övre delen av åket. Av just det skälet åkte jag korta åk, och återanslöt pisten mot Gabba-liften istället för att fortsätta hela vägen ned till Val Veny. Men jag var tvungen att traversera en bit i dimman.

Nu vet jag ju att det inte finns några stup där, det enda som finns är en stor vindbrunn kan man väl kalla den, som jag brukar ha som riktmärke när sikten är god. Idag åkte jag ned i den, till min stora förvåning, och till min nackes förtret. Marken försvann under fötterna och jag föll kanske 2 meter ned till tvärstopp, bägge skidorna löste ut, och kroppen fortsatte enligt fysikens lagar framåt och stannade inte förrän jag körde huvudet rätt in i motsatta sidan av gropen. Under 10 cm snö var det hårt. Det lät förskräckligt i nacken, ett otäckt obeskrivligt kraschande ljud som jag helst inte upplever igen, och sedan tog det stopp.

Det runda hålet till vänster är alltså där jag körde ned huvudet.

Det irriterande med denna lilla incident är ju att jag verkligen kan terrängen, och visste om att gropen fanns t.o.m. Bara inte just där, hehe. Ännu mer irriterande är ju att ungefär 2 minuter efteråt var sikten ganska ok även här.

Nåväl, till mitt försvar så hade jag verkligen väldigt låg fart, eftersom jag vet att när man kör blint så kan sånt här hända. Jag visste också att det inte finns några riktiga stup. Bara himla oflyt att träffa det enda hålet, och just den minuten sikten var som sämst. Men sånt händer, och nu känns det ganska ok. Lite stelt, men jag tror inte det kommer hindra mina fortsatta äventyr.

Jag fick faktiskt några under omständigheterna riktigt bra åk i orörd snö dessutom!

Dag 75 - En ännu kortare dag

Jag trodde ju att botten var nådd vad gäller sikt och åkbarhet i förrgår men då visste jag inte hur det skulle bli idag. Det var total tjocka från topp till botten av pisterna, sikt ungefär halva avståndet mellan käpparna som markerar pisten.

Det gick ju att se redan från början att inget gick att se.

Nu visste jag ju från början att det skulle vara dåligt, men jag hoppades ändå att det skulle gå att åka lite just utmed pinnarna. Men det gick verligen inte.

Så jag åkte ett åk, och sedan ned igen. Det var nästan lika tomt på vägen upp som på vägen ned, men ned hade jag faktiskt en kabin alldeles för mig själv.

Mina skidor står och surar i sin ensamhet och vill ha snö.

Åkte hem redan vid 09.30 och handlade lite mat och lade mig i soffan för att vila lite. Sov i två-tre timmar, kanske är lite ofrisk trots allt. Förbaskade hosta.

Sedan har jag faktiskt fått en liten aning gjort i riktiga världen, även om det också har gått med snigelfart. Jag följde dock inte Johanna i Gressoneys råd som var att belöna mig själv med ett Nutella-kex efter varje delmoment jag fick gjort, särskilt inte som jag inte har någon Nutella och isåfall fått köra med grappa som substitut. Det hade nog inte hjälpt så länge i alla fall. Det blev varken Nutella eller grappa.

Dag 74 - Nya åk, nya bekantskaper

Idag var det äntligen lite sikt igen, och det var öppet hela vägen upp till Arp, så efter ett uppvärmningsåk drog jag direkt upp dit och körde Vesses, vänster. Ingen trängsel direkt. En kille före mig, och en efter. Det var allt. Jag bad han som kom efter att ta en bild på mig på Colle di Youla.

Monte Bianco di Courmayeur i bakgrunden, ganska ok vy.

Jag var alltså inte först, men det var ok då fick han köra upp skrålinjen, hehe. Det finns ju åkbara ytor så det räcker till tre utan trängsel. Åkte ut i solen och tog sedan en egen linje ned mot Vesses vänstra ravin.

Ingen jätteträngsel direkt.

Det blev ett riktigt trevligt åk, även om sista delen var lite sisådär så var det helt ok nästan hela vägen.

Lite uppåkt här eftersom några trängt sig före ned via Youla.

Framför allt håller stället där man korsar bäcken på att bli ett vad. Undrar hur många dagar till man kommer över utan att ta av sig skidorna och sedan börja hoppa mellan stenar?

Lite läskigt, trillar man i blir man BLÖT!

Sommarvägen ned till Zerotta var däremot bättre än vad jag vågat hoppas på, det känns som den kan hålla ett tag till faktiskt. Måtte alltihopa hålla i 10 dagar till bara så att gästerna som kommer på söndag kan få uppleva lite av allt det här!

När jag kom ned till Zerotta stötte jag på två åkare som jag morsat på vid ett par tillfällen tidigare, vi har liksom stött på varandra lite här och där på berget och i liftkön upp till Youla. Jag hälsade och växlade några ord, och sedan blev jag direkt inbjuden att hänga på dem. Sagt och gjort, så det blev en dag med Greg och Monica. Greg har säsongat här i flera år, och Monica är en italienska som senast kom 7:a i Freeride World Qualifier i Les Arcs, och har kört Vallée Blanche på MTB. Det blev åka av med andra ord.

I många sporter är det ofta en fördel att utöva dem tillsammans med folk som är duktigare än en själv. Skidåkning är inget undantag, så idag var en utvecklande dag. Full fart ned i branta raviner, ännu högre fart genom tät skog, värsta storslalomfarten på öppna ytor och sedan dessutom tekniktrix över lite stock och sten. Det är ju lite tunt med snö längst ned i systemet. På ett sätt är det enklare att bara ta rygg på en duktig åkare, enligt principen kan hen kan väl jag, det är väl bara att svänga där hen svänger? Fungerade utmärkt idag i alla fall, även om det så klart är viktigt att inte åka för långt utanför sin förmåga, då blir det ju farligt istället men det kändes faktiskt ganska kontrollerat idag trots allt. Hur kul som helst att lilla jag kan göra detta, och hänga med på de här åken med de här åkarna!

Jag fick åka några nya varianter idag också, framförallt framsidan av nedfarten från Youla som jag aldrig riktigt vågat mig på själv eftersom det är ganska mycket klippor och knixigt, men det gick hur bra som helst efter en lite brant och smal ingång.

Dag 73 - Skogsåkning på Hemmaplan

Det är en särskild känsla att känna sig hemma på en plats. Man hittar, man vet hur saker fungerar, man nickar igenkännande till alla möjliga och blir igenkänd. Dessutom syns det på en att man inte är en vanlig turist. Flera gånger de senaste två dagarna i Courmayeur har jag blivt frågad om vägen av turister. Det är något med kroppsspråket tror jag som skiljer turister från locals. Det är samma fenomen som utnyttjas åt andra hållet av t.ex. den mindre nogräknade taxinäringen i Stockholm. Det syns vilka som är lite bortkomna och är lättblåsta.

Nu när jag varit bortrest på visit ett antal dagar både till Verbier och till Gressoney/Champoluc är det just en skön komma-hem känsla att vara tillbaka i Courmayeur. Visserligen känner jag inte helt igen mig eftersom det var vinter innan jag åkte till Verbier, nu är det omisskännligen begynnande vår. Mest irriterande är det förbaskade fågelkvittret som med glada små pip påminner mig hela tiden om att tiden för vintern oundvikligen är på väg att rinna ut. Andra tecken är ju att jag inte längre behöver gå försiktigt på trottoarerna eftersom halkrisken är noll, eller att det går att parkera utan att ta sats upp på snöhögarna i vägrenen.

Det kom faktiskt lite snö under natten, så i pisten låg det ca 10 cm ovanpå ett ganska trist isigt lager. Men det är något med söndagar, jag undrar om de helt enkelt pistar sämre då. Tycker det varit sämre alla söndagar. Helt ok om det var orört, men det blev snabbt otrevligt. Däremot låg det lite mer i skogen, och det var nästan ingen som åkte där idag, utom några skidskolegrupper och lite Chamonixfolk.

Orört hela dagen!

Det räckte i alla fall och jag körde ospårat i skogen under de 3 timmar det blev åkning idag. Faktiskt bland de bättre skogsåken jag kört, ur ett personligt perspektiv. Jag hade lite flyt och kunde åka långa sträckor utan att stanna, även några riktigt branta partier i början.

Orört till jag varit där, det vill säga.

Jag är nog inte helt frisk fortfarande tyvärr, hostan sitter i och jag kände verkligen efter 3 timmar att nu orkar jag inte ordentligt längre så jag åkte hem för att försöka få lite jobbat. Gick väl sådär, jag är inte superpigg och det är verkligen supersvårt att motivera mig. Lite konstigt är det, jag brukar kunna ha jobbdisciplin men det har verkligen varit ett problem under säsongen. Den mentala energin räcker liksom inte riktigt till.

Dag 72 - Den Kortaste Dagen

Tillbaka i mitt Courmayeur möttes jag tyvärr av säsongens sämsta dag. Nog för att jag åkt i dålig sikt, men idag var det rekord. Det gick inte ens att åka i skogen med någon behållning, dels var sikten riktigt dålig där med dels var ju inte snön något att hurra för.

I verkligheten var nog sikten lite sämre ändå.

Jag åkte i en timme, och gav det verkligen en chans, men det var faktiskt hopplöst och jag kände att skaderisken var lite för stor om jag bara skulle dundra på i blindo.

Ännu tristare är ju att det varit så varmt, så det är inte mycket snö kvar på lägre nivåer. Pisten ned till Dolonne är stängd, och på platser där jag åkte midjedjupt för några veckor sedan är det barmark nu.

Vad är fel med den här bilden?

Nu står hoppet till prognosen om lite kallare väder framåt veckan och kanske, kanske ett rejält dump. Faktum är att det snöade ju lite även idag, men det kändes som ett väldigt lätt snöfall som maximalt ger några cm, men allt är ju bättre än inget.

Jag börjar inse att jag riskerar att drabbas av en post-vinter-depression, ja alltså inte en depression i medicinsk mening, men en stor portion vemod och saknad. Inte bara för att snön försvinner och det inte går att åka skidor, utan för att alla skidkompisar också försvinner tillbaka till sina respektive vanliga liv liksom jag själv.

Trots att jag åkt en hel del alldeles själv och tycker det är alldeles underbart så är det spontana kamratskapet i snön också värt så oerhört mycket. Från mitt perspektiv tycker jag åldersgränser till stor del suddas ut. Jag har åkt skidor, umgåtts och pratat om allt möjligt med både killar och tjejer i alla åldrar från 20+ till 60+. De allra flesta är ju förstås betydligt yngre än undertecknad, men det är inget jag egentligen reflekterar över i själva stunden. Det är omöjligt för mig att veta utan att fråga, och det har jag inte gjort, hur andra ser på mig. Förhoppningsvis är det någorlunda ömsesidigt att den gemensamma upplevelsen dominerar över sådana potentiellt besvärande faktum som att jag har barn i samma ålder som en del jag åker med.

På tal om att åka själv, så insåg jag i ett samtal igår att jag vill verkligen fortsätta att åka och vistas på baksidan av berget, gå på topptur och andra aktiviteter lite längre bort från liftarna helt ensam. Tyvärr är det helt oundvikligt att riskerna ökar i sådana situationer, eftersom när man är själv finns ingen hjälp att få om den behövs. Men eftersom ensamheten är en fundamental del av upplevelsen jag är ute efter, måste det vara så. Däremot finns det ju lite teknik att ta till som kan minska riskerna, så jag skall skaffa en Spot satellit-GPS. Så fort man kommer bort från bebyggelse är ju telefoner inte att lita på, men satellittäckning har man nästan alltid. Dessutom är det roligt både för en själv, anhöriga och vänner att se vad man haft för sig.

Flera gånger de senaste dagarna har jag insett att dagen när säsongens sista åk sker närmar sig. Lite osökt kommer en fras från en gammal låt av Monica Törnell upp i minnet. Refrängen i "Vintersaga" lyder: Det är då som det stora vemodet rullar in / Och från havet blåser en isande, gråkall vind. Den känslan sveper lite genom kroppen när jag tänker på att allt har ett slut, även denna min första säsong.

Dag 71 - En Dag i Solen

Min sista dag i Monterosa Ski för den här gången. Lite tråkigt att lämna de nya vännerna och snön, men så är det.

Jag har fått 4 helt otroligt bra dagar med osannolikt bra åkning och lärt känna en massa nya underbara människor, så det är ju inget att hänga läpp för. Allt har sitt slut, men jag har dagarna med mig i minnet och även här på bloggen med lite kom-i-håg-text och bild så jag kan sitta hela sommaren och hösten och låta mig inspireras inför nästa säsong.

Josef i Champoluc som var så vänlig att låta mig natta över två nätter i deras lägenhet var ju på eget bergsbestigaräventyr så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av den här dagen, när Johanna som har kompisen Emilia på besök frågade om jag ville åka med Emilia medan Johanna åkte iväg på guidad tur med några gäster. Såklart jag ville!

Jag var lite optimistisk med tiden och stämde träff 9.15 i Staffal, men liftarna var inte riktigt på min sida i den planeringen.

Detta mötte mig vid första liften.

Hela schemat för liftöppningen är inte riktigt anpassat efter hur lång tid det tar mellan liftarna.

Även nästa lift blev det väntetid vid.

Men det var ju lite kul att åka i första kabinen respektive stolen i tre liftar på rad. Ännu roligare var ju att åka nästan först hela vägen ned från Bettaforca till Staffal i full fart utan stopp. Jag ville ju inte låta Emilia vänta mer än nödvändigt. Det blev 15 minuter försening till sist, men det var ju sol och hon såg inte allt för ledsen ut för det.

Jag föreslog att vi skulle åka från Indren, mest för att ha gjort det, väl medveten om att det skulle var rejält uppåkt. Det var det också, det jag kanske inte riktigt tagit full höjd för var hur himla stenhårt det var också. Åkningen var bland den mindre njutbara, och mitt vänsterben tog en hel del stryk. Gillar inte hårt och stötigt, men ned kom vi.

Emilia vid ingången till örnkorridoren.

Vi tog den klassiska vägen ned, via Canale di Acquila, Örnkorridoren.

Det var nästan en fördel att det var så uppåkt faktiskt.

När vi åkt själva åket, innan transporten tillbaka till liften, så föreslog jag att vi skulle stanna vid restaurangen som ligger mitt i ingenting där, Rifugio Orestes Hütte. Emilia var med på noterna, så sagt och gjort. Vi köpte varsin kaffe och satte oss i solstolar och bara pratade och njöt! Vet inte riktigt hur länge vi satt där, men det måste ha varit åtminstone 1,5 timme och bara pratade om ditt och datt och gottade oss i solen.

En sak vi pratade om var hur viktigt det är att identifiera sig som något mer än bara sitt jobb. Det är bra att vara trygg i sin yrkesroll, men man blir faktiskt så mycket starkare som individ när man har flera ben att stå på. Jag identifierar mig ju t.ex. numera inte bara som programmerare, utan även som cyklist, skidåkare, pappa och andra saker som kommit med åren. När jag slutade gymnasiet var jag verkligen ganska osäker socialt, och hade svårt att knyta nya kontakter. Men både cyklingen och framförallt skidåkningen har gett mig så otroligt mycket mer än bara upplevelserna med själva åkningen. Alla dessa underbara och trevliga människor jag fått förmånen att börja lära känna tack vare skidåkningen berikar verligen mitt liv. Förhoppningsvis kan jag ge lite tillbaka också, jag försöker i alla fall så gott jag kan. Jag kan inte lista alla här, för då glömmer jag bergis någon, men om du åkt skidor med mig är du en av dem jag pratar om!

Så här gott kan man må på Orestes med sol och sällskap!

När vi bestämt oss för att solen värmt upp lite mer, gav vi oss av och mycket riktigt var åkningen mycket mer njutbar nu. Vårskidåkning helt enkelt.

Efter ett åk till började det kurra lite i magen, så vi smet in på Alpenhütten Lys, strax ovanför Gabiet och åt en förvånansvärt god pastalunch. När vi suttit där ett tag ringde Johanna och sa att hon var färdig med sin guidade tur, eller rättare sagt hoppat av den eftersom gruppen var lite ojämn, och gärna vill möta upp med oss.

Dagen avslutades med ett åk till från Salati till Gabiet i dalen skiers right om liften, och därefter smet jag iväg och tog sista liften tillbaka till Frachey och min bil för hemfärd till Courmayeur.

Johanna i tjänsteuniformen!

Dag 70 - Sol, Slask och Stighudar

Gårdagen skulle det ju bli svår att toppa, men vi gjorde ett tappert försök!

Jag har ju flyttat mig till granndalen Champoluc, för att bo hos Josef och hans rumskompisar i en riktig bummarlägenhet. Stor, välbelägen och nu har jag i alla fall fått en liten mini-dos av det riktiga bummarlivet, det där som jag skulle levt för 25-30 år sedan om jag hade fattat grejjen då. Bättre sent än aldrig är ju lite temat på hela den här säsongen, och det har ju så här långt visat sig väldigt sant.

Dagen började med att jag mötte upp Johanna och hennes kompis Emilia på pistvisningen med sista Active Ski-gästerna i Gressoney för säsongen. En god tur i solskenet och fina, men lite hårda, pister. Avslutade med lunch på 2727, restaurangen på Colle Betta som har alpernas bästa pizza, särskilt min favorit Resegone som görs med spenat och ett helt ägg på toppen, med bästa pizzadegen dessutom. Fantastiskt gott!

Därefter passade vi på att försöka reka eftermiddagens topptur till den förlorade dalen från andra sidan så att säga.

Dalen till vänster om den stora dalen var målet.

Det var inte helt klart om jag skulle hinna tillbaka till Champoluc, eftersom vi började efter lunch, men jag tänkte att går det så går det och går det inte får jag väl be snällt om att få sova på någons soffa eller nåt. Hela den här säsongen har varit väldigt nyttig för mig för lite personlighetsutveckling. Jag har fått lättare att resa, numera kan jag packa väskorna och sticka iväg på obestämd tid med några timmars varsel och det känns inte ens jobbigt. Även dagen var nyttig eftersom jag helt enkelt bestämde mig för att inte bry mig om klockan för att undvika risken för stress, och jag insåg att det kommer att lösa sig på ett eller annat sätt. Inget att oroa sig för helt enkelt, så då gjorde jag inte det.

Vi åkte upp till Indren i alla fall, och David och Fanny som dels hittar och dels också har samma bok som jag har, Polvere Rosa, ledde vägen. Jag vet av egen erfarenhet att det är verkligen inte lätt att begripa beskrivningarna i en sådan där guidebok och man måste beta av dem lite en efter en för att förstå hur det funkar.

Skrålinjen ut från Indren blev det och efter en stund var det dags att sätta på hudarna. Vi hade med oss en förstagångshudare, Felix också, men det gick som smort.

David jobbar på sitt håll...

Oj vad jag gillar att tura med det här gänget. Inte nog med att de är supertrevliga och säkerhetsmedvetna - jag är inte ens sist med att få på hudarna, och hinner t.o.m. fota lite!

...medan Fanny och Felix gör detsamma. 

Vi knatade på en stund, vet inte riktigt hur länge, men gissningsvis ca 45 minuter tills vi kom dit vi trodde var rätt. Där var dock en rejäl vinddriva och det var väldigt svårt att se hur åket skulle bli. Det såg ut som att det skulle gå, men det var inte uppenbart. Till sist efter mycket funderande bestämde vi oss för att backa, och åka ned en bit.

David och Fanny diskuterar med guiden.

Vi råkade möta en guidegrupp vid nästa ställe, men insåg efter en stund att vi saknade utrustning och skills. Här behövdes troligen rep, och kunskap om hur man använder grejjorna. Så, det blev till att backa ytterligare lite och ta en variant på gårdagens sista åk ned i Salza-dalen. Men det var helt ok, riktigt bra stundtals, och det var en superfin tur uppåt i alla fall.

Lite krock där traversen blev en uppförsbacke.

Dessutom insåg vi att vi nog var rätt från början, så vi hade kunnat åka ned där vi var. Men nu vet vi det till nästa gång!

Vi åkte och åkte och åkte, och sedan vidtog världens längsta traverstransport genom en skog och till sist var vi nere i Staffal. Jag klev på sista kabinen med 5 minuters marginal, och kom ned till Frachey utan besvär. Där var det dock inte så uppenbart var och när den utlovade bussen till Champoluc skulle gå, så jag frågade några italienare, och det ville sig inte bättre än att jag direkt fick erbjudande om skjuts så jag blev släppt utanför dörren av banktjänstemannen Fabio som tog med sig svettiga jag i sin superlyxiga Audi. Jag har uppenbarligen fått lite flyt i franskan, eftersom Fabio som pratade bra franska frågade mig på fullt allvar om jag var fransman eller belgare. Najs! Inte för att jag är så bra på språket, men det känns som uttalet kommer tillbaka och en del meningar låter nog nästan genuina.

Champoluc som samhälle ser lite amerikanskt ut, en "Main Street", med bilar, barer och affärer utmed en kort sträcka som är själva centrum.

Kunde varit i Colorado, eller?

Jag avslutade skidåkningen med en öl och anti pasti på en bar vid liften, och åt sedan en riktigt italiensk middag på den lokala restaurangen där jag bor. Mycket trevligt!

Dag 68, 69 - Snö, snö, snö och Puderhets

Det verkar som om större delen av Europas skidåkare vallfärdar till Gressoney för tillfället. Ryktet om det stora vårdumpet sprider sig. Med rätta!

Man vet att det blir bra när det ser ut så här.

Prognosen har ju stämt rätt hyfsat, även om det kommit lite mindre med snö vi hoppats på har det i alla fall blivit 70 cm eller så. Dessvärre hade ju värme och sol tagit rätt mycket av det lilla som fanns på lägre höjd, så det var inte jättebra när man kom lite lägre vilket mina skidor fick märka av.

Oops!

Det blev en bra dag, trots att det var lite tungt på lägre höjd och att sikten var riktigt, riktigt dålig. Men det är det man har skog till.

Vi avslutade dagen med en stillsam middag på Castore i Gressoney. Lite lustigt ställe, med ännu lustigare ägare, men maten var riktigt bra och inte blev det särskilt dyrt heller. Vi flydde fältet lagom till cluben började, vilket var tur förstod vi senare av lite trötta miner dagen efter från de som var där.

Idag, dagen efter igår, var det en riktig bluebird day! Vi fick ett antal helt fantastiska åk i underbara förhållanden, och med ett jättetrevligt gäng. Stort tack särskilt till David och Fanny som delade med sig av sin lokalkännedom och guidade runt oss från det ena åket bättre än det andra. En av säsongens topp-5-dagar, utan tvekan!

Delar av dagens glada skidåkargäng!

Trots att halva Europa verkar ha flugit, bilat, bussat o tågat till Gressoney fanns det fortfarande ospårade linjer på dagens sista åk, sent på eftermiddagen.

Fanny hittade en av dagens bästa och sista linjer.

Det enda man kan kanske en liten, liten aning invända mot var puderhetsen som drev oss framåt i expressfart, så det blev väldigt lite tid att reflektera på den bedövande skönheten som omgav oss.

Så här såg det ut hela dagen. Berg och snö och sol. Wow!

Trots puderhetstendenserna var det väldigt skönt att åka med en säkerhetsmedveten grupp åkare. Det tänktes, bedömdes och valdes bort. Vi kom först till ett av de mer kända åken i hela Monterosa, den enormt dramatiska Leisch Coulouiren, men konstaterade att det kommit mycket snö, hela åket är en perfekt terrängfälla och att det helt enkelt inte var var värt det.

Senare var det ju många som åkt den, och allt gick väl, men det känns ändå fortfarande som rätt beslut. Bara för att det gick bra, betyder det inte att det var rätt att åka. Det får man aldrig glömma bort. Det är ju som att spela rysk roulette, och bara för att det gick bra och sa 'klick' istället för 'pang' så drar man slutsatsen att det var ju en rolig och bra lek.

Dag 67 - Home Sweet Home och Puderjakt

Så var jag tillbaka i Courmayeur igen efter en snabbtur till Gressoney och sedan nästan en vecka i Verbier.

Det kändes hemtamt och trevligt, och det hade trots allt kommit lite snö. Inte så att det riktigt räcker, men lite mjukt ovanpå det hårda var det ju i alla fall. På det hela taget en ganska bra dag, det var roligt att åka trots att det inte var den lättaste åkningen.

Lite glad för snö i alla fall!

Lite roligt är det ju också att bli igenkänd av mycket av personalen. Jag kände mig som en riktig local när jag råkade komma precis så att jag inte fick plats i liften upp till Youla, men så helt plötsligt kunde jag gå in! Då var det liftvärden Marco som känt igen mig i övervakningsspegeln, och släppt in mig. Tummen upp!

Planen var att skippa lunch i backen, åka 9 till 14-ish och sedan tillbaka till lägenheten för lite jobb och sånt. På onsdag morgon var tanken att åka till Champoluc för att bo hos Josef där. Men, jag försöker ju vara spontan och när Johanna i Gressoney ringer mig medan jag handlar och säger att jag bara måste komma för det är så mycket snö, var det ju inget svårt beslut trots allt. Verkar ju som halva norra Europas skidåkarelit har eller är på väg att vallfärda till Monterosa-området för det episka vårdumpet och då kan ju inte jag vara sämre när jag nu får en sådan fantastiskt vänlig inbudan. Tack så jättemycket snälla Johanna som vill dela med sig av det vita guldet med mig!

Börjar känna mig nästan lite Pro när jag susar runt i min säsongarbil mellan skidorterna och jagar jobb och snö. Jag brukar ju tycka resa är lite jobbigt, men nu får jag träna på att spontanpacka och dra på en timmes varsel utan att veta hur länge jag skall vara borta, riktigt hur jag skall sova, eller exakt var.

Lite rutinerad känner jag mig också som har med mig reparationskit och silvertejp. Idag behövde pjäxan en smärre reparation, bara att glida in på en restaurang, ta en (god) cappucino och fixa.

Silvertejp. Never leave home without it.

Så skönt att vara tillbaka i ett land med drickbart kaffe också!

I morgon väntar puderfest, med skön åkning i bottenlös nysnö om allt går som planerat.

Dag 66 - Omstart

Visserligen är jag besviken att jag åkte dit på en förkylning överhuvudtaget, men det verkar som om en dags vila gjorde susen. Jag hade uppenbarligen feber dagarna innan. Det är lustigt, när det pågår så tänker jag att det här känns ju rätt jobbigt, undrar om jag har feber? Efteråt är det rätt självklart, min hjärna fungerade ju inte. Hur uppenbart som helst i retrospekt. Att man först somnar i någon slags luddigt värmerus, och sedan ett par timmar senare vaknar sjöblöt är ett annat tecken på att man hade feber, och att den nu är på väg ned.

Idag kändes det mycket bättre i alla fall, men inte helt bra skulle det visa dig. Jag åkte först en liten pist och sedan upp till Mont Fort för att ta mig ned till Tortin, varav större delen är puckel. Gjorde det innan jag blev sjuk, och blev knappt svettig. Nu blev jag så där klibbigt kallsvettig nästan direkt, och var tvungen att stanna för att pulsen rusade så det kändes inte bra. Trist, men det var bara att tagga ned och slököra lite pist.

Fast jag kunde inte riktigt hålla mig, så jag åkte lite pistnära offpist för att ha lite kul i alla fall. Mest kul hade nog omgivningen när jag i lite för hög fart efter en lätt pucklig sluttning skulle droppa in i pisten, kanske en meters kant. Landingen blev lite stum och platt, det var delvis flatljus som komplicerade det hela lite, och bägge skidorna åkte av. Här skulle jag nog velat haft hårdare åtdragna bidningar, kanske skall köra dem i botten och ett halvt varv tillbaka i fortsättningen.

Annars var väl dagens höjdpunkt att få checka ut från Fawlty Towers, Verbier. Även känt som MAP Verbier-Village. Saken är nog den att stället behöver inte vara så hemskt som det blev för mig. Jag hade otur på två punkter, dels fick jag ett källarrum. De som är ovan mark är nog trevligare, resten av huset med de utmärkta gemensamma utrymmena är ju helt ok. Men framförallt verkar alla andra besökare på Trip Advisor ha mötts av en utomordentligt trevlig man vid namn Marc. Själv mötte jag ju Mrs. Fawlty, och det var nog den otrevligaste värdinnan jag någonsin mött.

Nu är det nästan, nästan, slut med jobbet för Active Ski. Sista gästerna lämnar Verbier i morgon bitti men utan min närvaro på plats. Vi får väl se om det blir något telefonsamtal strax efter 08.00 med en fråga om var bussen är. Oddsen talar ju för det.

Detta kan vara den sista bilden på mig i Active Ski-ställ!

I morgon skall jag beställa en kaffe i backen gjord i en riktig kaffemaskin, inte sånt där skräp de har i Schweiz!

Odag 1 - Sjukstuga

Idag tog jag det mogna och vuxna beslutet att stanna hemma och inte åka skidor. Det kändes verkligen konstigt, och det tyckte benen med som började värka så som de brukar när jag gör träningsuppehåll.

Det var nog ett bra beslut, jag hade nog en hel del feber igår och inatt. Någon gång på morgonkvisten släppte febern, det kändes tydligt. Sedan på eftermiddagen och kvällen när jag mötte upp gästerna vid restaurangen så var det en helt annan klarhetskänsla i skallen. Hjärncellerna fungerade liksom.

Jag passade på att dokumentera lite av skyltfloran på Fawlty Towers under dagen.

Bra med tydliga instruktioner.

Dag 64, 65 - Transfer, 3-årsdag och Fawlty Towers à la Verbier

Igår, dag 64, blev ännu en sådan där intensiv dag som bara fortsatte fram till det blev för sent att skriva nåt här. Dessutom mår jag inget bra, förkylningar när jag väl får dem brukar drabba mig hårt med ihållande hosta. Ibland 4-6 veckor. Nu skall jag inte ta ut det i förskott, men usch vad ynklig jag är. Hostar, snuvar, ont i huvudet, täppt så att det susar i öronen och kanske t.o.m. en liten släng feber.

På förmiddagen fick jag i alla fall glädjen att åsterse gamla Cap Gemini-kollegorna Pernilla, Robert och Petter samt respektivarna Joe och Sofie. Det var en salig blandning av redskap med 3 telis, 1 snowboard och 2 alpina. Pernilla som varit i Verbier många gånger agerade guide på ett proffsigt sätt, kändes som man hade en egen guide i systemet.

Pillan på väg ned mot Tortin.

Medtagen av förkylningen försökte jag sova lite på vägen till Gèneve för att hämta gästerna.

Men vem tog egentligen bilden?

En fråga som börjar bli akut är: "Hur svårt kan det vara för en busschaufför att ta reda på vad hen skall göra vid hämtning, och vart hotellet ligger?". Inte vid en enda transfer den har säsongen har chauffören lyckats med båda dessa saker. Igår, vid hämtningen i Genève var instruktionen till chauffören glasklar. Anmäl dig vid AlpyBus-disken när du parkerat bussen. Vad gör chauffören istället? Hen ställer sig för att ta emot passagerare, vilket i och för sig är en god tanke. Ibland är det ju just så. Men vad har hen för skylt? Gästföretagets namn? Nix. Active Ski? Nix. Utan namnet på han på Active Skis kontor som gjorde bokningen! Jag förstår hur det blir så, men det är ändå anmärkningsvärt att det alltid glappar någonstans. Inte heller hittade hen till hotellet. Hen har väl en GPS och smarttelefon med kartor som alla andra, men ännu är det ingen busschaufför som gjort sig besväret att ta reda på vart de ska i förväg. Strul, alltid strul. Det löser sig ju, men med onödigt strul. Livet som reseledare består delvis av återkommande frustrationer av detta slag, fast det mesta är faktiskt riktigt roligt.

Som tur vad hade jag redan dagen innan genomskådat den alltför optimistiska tidsplanen och flyttat fram ankomstmiddagen en timme, det blev perfekt tajming. Men det blev sent, så jag kom hem lite före 24, dödstrött, dödsrosslingar djupt nere i lungorna och en näsa som definitivt inte blivt godkänd på ett dagis. Ni som har eller haft småbarn vet, grönt nasalt mucus betyder omedelbar VAB. Själv skulle jag behöva någon som tog en VAS-dag eller två.

Idag var det ju dags för pistvisning, hotellbyte, after ski och ännu en middag med gästerna där jag skall hantera betalningen och fixa med sånt som behöver fixas med. Hostade en del i natt, och känner mig lite vimsig, men ett serviceyrke är ju ett serviceyrke och jag tänker att lite frisk luft borde ju kunna vara bra. Det är ju inte direkt ansträngande att åka pist med en större grupp gäster. Inte någon gång tidigare i alla fall, idag var mindre kul. Första dagen på 65 dagar som det inte var jättekul att åka skidor. Det var helt ok, men inte superkul. Som tur var hade jag fått hjälp från kontoret att ragga upp en lokal säsongsbummare, Albin, som hjälp. Jag förklarade situationen och han tog kommandot direkt, och jag kunde lägga mig sist och samla upp kön. Det blev nog pistvisningen med högst fart på hela säsongen, Albin drog på och gästerna hängde på.

Klockan 11 hade vi därmed avklarat det planerade programmet, så vi fikade och sedan tog vi ett "gult", semi-offpiståk för att utmana gästerna lite. Det gick över förväntan och alla kom ned hela och glada, och även det blev lite kämpa för några såg jag inga sura miner.

Vid 13-tiden var det lunch, där jag fick den genom tiderna mest smaklösa och tråkigaste woken ever, till det facila pricet av 170 kronor. En mikrad Findus djupfryst wok är betydligt bättre på alla sätt, och den är inget vidare heller. Längtar lite hem till Italien där maten alltid är god, priserna rimliga och kaffet suveränt och aldrig, säger aldrig, bryggs i en helautomatisk tryck-på-knappen-maskin med pulver vilket är vad de gör när man beställer en cappuccino här.

Efter lunch gav jag upp. Kastade in handduken. Vek ned mig. Bet i gräset. Hälsade hem. Det är ju aldrig för sent att ge upp, men nu var det dags. Jag fick ett gentilt erbudande från gästerna att få permission från after ski-närvaron, vilket jag accepterade. Hämtade grejjorna och bilen på andra hotellet, åkte förbi dagens och morgondagens restauranger för att kolla veggo- och allergiläget och sånt, samt checkade in på nya boendet, MAP Verbier-Village eller Fawlty Towers, Verbier-edition.

Det är svårt att riktigt förmedla, men den engelska värdinnan var som en kvinnlig Basil Fawlty ur Fawlty Towers, fast utan Basils charm. Överlägsen, snål, och med en mycket stark uppfattning om att hon gjorde mig en stor tjänst som förtjänar mycken tacksamhet från mig genom att acceptera CHF 150/natt för ett trebäddsrum i en ombyggd källare, med spånskiveindredning och med nöd och näppe plats för de nämnda bäddarna.

Här bor jag.

Vi kom lite på fel fot redan från början, för jag kom ju vid fel tid. Det står ju på webbsajten att incheckning sker mellan 17.30 och 18.30. Det hade jag läst, men fel, så jag trodde det var 13.30 - 18.30. Mea Culpa, men nu var hon ju visserligen där, men regler är till för att följas. Jag lackade ur en aning, lätt febrig, supertrött och förklarade att jag väldigt, väldigt gärna skulle vilja få ut min nyckel när jag och hon nu var där. Mycket motvilligt gick hon med på det, men eftersom hon nu förstod att jag var förkyld skedde resten av konversationen med hon hållandes sin ena arm framför ansiktet som skydd mot mina elaka virusar. Själv höll jag armen framför munnen när jag hostade.

Sedan följde en lång uppläxning om alla husregler. Ta av skorna här. Stäng den här dörren. Häng upp den här mattan efter dusch. Torka av disken. Lägg nycklar här. Lägg lakan och handdukar här. Det bara fortsatte och fortsatte. Kändes ett tag som jag kommit till en anstalt, inte ett hotell/vandrarhem. Bäst blev det på slutet när hon konstaterade att eftersom jag bara skulle vara en person i trebäddsrummet jag betalt för så skall jag ligga i den sängen, och under inga omständigheter lägga något på de andra sängarna eftersom de lakanen var rena. Hon skulle återkomma och dra ett överkast över sa hon! Ungefär här slutade jag lyssna, kopplade på ett automatleende och sa "Thank You", "Yes, of Course", "Absolutely" och "No Problem" lite slumpmässigt utan riktigt höra eller förstå vad hon sa under resten av förmaningsrundan. Helst skulle jag vilja säga något oskrivbart, men jag lyckades behärska mig och simulera någon slags hövlighet. Om hon sedan klagar på mig för att jag nu norpat en av mina icke-närvarande rumskompisars men betalda kudde för att kunna ligga lite högre, ja då får vi se.

Jag måste ju nyansera det hela lite och WiFi'n är faktiskt riktigt bra, t.o.m. i mitt lilla källarkyffe och det är rent. Huset som sådant är ett rätt flott Chalet, men jag får liksom Harry Potter-associationer av mitt rum längst ned i källaren, lite som hans skrubb under trappen.

Idag är det den 13:e Mars 2015. Exakt 3 år sedan, den 13:e Mars 2012 var dagen jag inte skulle åkt det sista åket. Det där åket med ett litet felskär som landade mig i en fjällbjörk, tre operationer och årslång rehab osäker på om jag skulle kunna åka skidor på riktigt något mer. Jag skrev en del om det innan resan under rubriken Hur Allting Började. Men trots lite småproblem med benet, ffa på hårt stötigt underlag, kan jag faktiskt åka skidor mer och bättre och roligare än någonsin! Tack P-O!

Dag 63 - På Spaning i Verbier

Jag har inte tänkt så mycket på det, men jag tänkte mig väl lite att skalan Courmayeur - Cervinia - Champoluc - Gressoney skulle täcka in en stor del av spekrat från fashonabel skidort till håla med två liftar. Cervinia är lite mindre fashionabel men en riktig by och Champoluc är min idé av en typisk bummarby, ett par barer, ett hyfsat antal säsongare och inte så mycket mer.

Så kom jag till Verbier, och blir påmind om att det finns många flera varianter än så. Verbier liknar ju Courmayeur såtillvida att det är rätt snobbigt. Skall sanningen fram är nog Verbier lite det Courmayeur skulle vilja vara, eller kanske var för 20-30 år sedan.

En sak som slog mig idag när jag satt på Bar Mont Fort i eftermiddagssolen och tog en liten öl, är att det är väldigt många som röker här. Jag överdriver nog inte om jag säger att det var hälften av gästerna på terassen som rökte, och det var alla sorters människor. Unga, gamla, män, kvinnor, jetsettare, bummare. Jag har knappt sett en rökare på 2 månader, här kryllar de verkligen.

Det är också anmärkningsvärt många skadade som går runt här i Verbier, antagligen för att de säsongar och stannar kvar trots skadan. På baren idag var det 4 skadade ben och 2 axlar. I Courmayeur ser jag de sällan på stan, antagligen därför att de är där på semester och åker hem rätt snabbt. Däremot ser jag skadade oftast dagligen bli nedrullade med kabinen till Courmayeur, så visst skadar de sig där med.

Jag har så svårt att få ihop alla dessa väldigt unga människor och deras barvanor. Grupper av 20-25 åringar som tar in flaska efter flaska med mousserande, äter mat och dricker drinkar till priser som får mig att nästan må dåligt. Jag vet, det kanske är fördomar, men hur har de råd? Jag menar, de är för unga för att ha gått klart en högskola och skaffat sig ett vanligt högavlönat jobb, och alla kan väl inte vara 20-åriga bloggmiljonärer? Det känns lite som Stureplan ibland här, det är något med stilen, utseendet, frisyren, kläderna, hållningen, pratet, sättet. Fantastiskt vad lätt det är att sätta etiketter på folk utifrån utseende och sammanhang. Men en sak är objektiv i alla fall - livstilen jag ser kostar riktiga pengar och jag undrar så om dessa är intjänade av egen kraft, eller kommer från nära anhörig.

En sak är i alla fall säker, Verbier är inte för mig. Berget och snön, javisst. Det finns enorma mängder fantastiskt bra skidåkning här. Men det är många som slåss om den, och att gå ut och festa varje dag på fin-after-ski med musik och band är bara inte min grej. Inget ont om man gillar sånt, men det är inte för mig. Jag sitter hellre på en lugn bar där man faktiskt kan sitta ner, tar en öl eller en kaffe, och pratar om ditt och datt utan att behöva skrika sönder rösten.

Skidåkningen idag blev en liten rundtur nästan bort till Thyon. Skidsystemet och åkningen ändrar karaktär rätt dramatiskt när man kommer bort från själva Verbier. Lite lugnare, lite äldre. Många släpliftar, lite mindre högalpin terräng och kortare åk. Det intressanta är att det går inte att komma över till nästa dal om man inte endera åker kabinbana nedåt, eller åker en sådan här "ski touring"-led. Ski touring-lederna är markerade nedfarter, men som inte pistas eller patrulleras. I praktiken är de för tillfället puckelpister allihop, men återigen ser jag ju vilka fantastiska åk det här är när det kommit snö.

Lite skyltspaning har det blivt också. Lite roligt att studera hur de i den här skylten lyckats fånga både skidåkaren och framförallt brädåkaren med kläder och stil.

På förekommen anledning förmodar jag.

Den här skylten har de i gengäld inte lyckats något vidare med, även om ju budskapet är kristallklart. Varför har mannen shorts, och kvinnan kjol? Och varför bär han skidor, men hon bara stavar?

Men det är ju en bra idé att reservera en sådan plats.

Till sist en liten skylt från hotellrummet. Kan bara tänka mig hur en handduk ser ut om man inte följer uppmaningen.

Också på förekommen anledning får jag förmoda.

Fortfarande snuvig, hostig och täppt i hela skallen. Nu mer sömn.