Dag 91 - Bucket List Check

När jag åkte till Courmayeur i Januari så hade jag ju ingen riktig koll på hur saker fungerade, t.ex. åkningen från La Palud och Helbronner. Det visade sig ju vara högalpin offpiståkning huvudsakligen på glaciär. Jag kan ju inte ett jota om snören och metallmojjar man sätter ihop dem med, och har aldrig haft ett par stegjärn på fötterna än mindre en isyxa i handen. Inte har jag tillverkat något snöankare, eller tränat räddning ur glaciärsprickor. Med andra ord så är det inget för mig på egen hand att ge mig ut på.

Jag började åka skidor på riktigt väldigt sent, när jag var knappt 35, men några få skidresor hade jag faktiskt gjort tidigare. Bl.a. var jag på en resa till Chamonix med några vänner ca 1981. En av kompisarna bröt i och för sig foten typ första dagen, när han steg ut ur bussen och jag minns inte riktigt hur mycket jag själv åkte. Det som däremot fastnade i minnet var en svensk kille på samma resa som tävlade i slalom, för Huddinge eller möjligen Täby. Han drog iväg med bergsguide, en av legenderna som heter Patrick Vallençant (eller så har jag blandat ihop just det senare, vem vet). Men hur som helst så drog de iväg på vad jag då upplevde som ett extremt åk - Vallée Blanche.

Enligt historien på den här resan så trillade i alla fall svensken ned i en glaciärspricka, men blev räddad utan några skador och med bägge skidor i behåll och berättade om bergsguiden som rökte Gauloises och sa saker som "You fall, you die".

Sedan dess har ju saker skett. T.ex. har stora delar av glaciären försvunnit, och Vallée Blanche blivit ett av världens mest kända offpiståk dit man tar småbarn och vem som helst som, enligt guideannonserna, "kan ta sig ned en röd pist".

Oavsett detta så tänkte jag ju när jag åkte ned att Vallée Blanche måste jag åka när jag nu är här. Men först var förhållandena för dåliga och sedan fanns det inte tillfälle. Men nu i veckan har vi ju åkt med Monica, en local. I förrgår så pratade vi lite om det, och då sa hon bara "Jag kollar förhållandena, och så drar vi på torsdag om det ser bra ut".

Idag är det torsdag, och vi har åkt Vallée Blanche i strålande solsken, vårsnö och vindstilla. Här kommer lite bilder, som antagligen går att hitta identiska kopior på i tusental på instagram och Facebook, men de här har vi faktiskt tagit själva. På plats. Så det så.

Vi är ju bland de sista som åker med den befintliga gamla liften. På söndag stänger den för alltid.

Den gamla liften, snart tas den ur trafik.

Den nya liften provkörs redan.

Nya liften, med hela Courmayeurområdet i bakgrunden.

Kanske kan konvertera Karin till skibum trots allt.

Inget jobbigt alls tydligen att knata runt på 3500 meter.

Dente di Gigante i bakgrunden. Snyggt.

Kanske borde börja ta betalt för all Active Ski-reklam?

När local-guiden tar fram kameran så vet man att det är bra förhållanden.

Alltid positiv, Monica, så länge vi inte pratar om italienare.

Ok, jag vet, bilden har tagits en miljon gånger förut. Men det är vackert!

På väg ned mot Salle a Manger.

Läskiga snömonster finns det också.

Fritt fram för fantasin.

Kommentarer överflödiga.

 

Glaciär, farligt, farligt men vackert!

Moräntillverkning.

Glaciären är liksom borta här.

Promenad upp till tåget.

Trappan blir längre och längre för varje år.

Global Warming, anyone?

Svårt att förstå i vilken snabb takt förändringar sker.

Världens dyraste tågresa?

€25 för träbänk, trängsel och ca 15 minuters färd. Wow!

Lite förvirrande är det med temperaturväxlingarna från berget till byn.

Här står vi i pjäxor medan hon solar på balkongen ovanför.

Vad gäller min totala okunskapsnivå med rep och klättring tänker jag försöka åtgärda det en aning till nästa säsong genom att gå lite klättringskurser när jag kommer hem.