Dag 23 - Powder Alert

Finns inte så mycket att säga idag. Jag låter bilder tala.

När det ser ut så här på morgonen...

...vet man att dagen blir så här!

Okej då, det finns väl en del att säga i alla fall. Det var sjuuukt mycket snö. Jag har aldrig varit med om något liknande, men jag är ju inte så erfaren på riktiga dump heller. Men när man är blind av snö i ansiktet, hostar av all snö man andats in och "breathe like a little döög" när man kommer ned så vet man att det är mycket snö.

Stundtals i branterna kändes det som om man var i en våg av snö som följde med ned i åket. På ett bra sätt, inte på ett lavinsätt. Men med de här mängderna "vanlig" snö (alltså bara vanlig kallsnö, inte champagnepudret från förra veckan) krävs det lutning. Annars kör man fast.

Trodde faktiskt inte jag skulle ifrågasaätta om mina skidor var feta nog, men attans vad svårt det var stundtals att få skidorna att inte gräva ned sig. Det behövs mer fart! Farten är min vän vet jag ju, men det är svårt att riktigt få med hen i gemenskapen ibland, och då kör man fast om det är för flackt.

Roligaste vurpan idag, som tyvärr inte dokumenterades, var nog när jag kom lite nära en medåkares skida och min skar snett och jag landade i en buske med hela kroppen nedåt i fall-linjen och skidorna uppåt. Tekniken då är ju att rulla runt och få skidorna nedåt. Men det var ju så mycket snö, så när jag hade skidorna rakt upp var det enda som stack upp lite grenar och två ben med skidor på fötterna. Själv var jag i princip begravd i snön.

En annan höjdpunkt var när jag mitt i ett åk helt plötsligt sjunker ned och bara stannar, med snö nästan i brösthöjd. Börjar nästan tro att det ligger något i det här snacket om snorkel.

Med andra ord - en kanondag, precis som jag hoppades på igår.

Bäst av allt - gästerna har nästan mer träningsvärk i smilbanden än i låren ;-)

Dag 22 - Lost in Transit

Nu har säsongen börjat på riktigt i Courmayeur för Active Ski. De första gästerna anlände igår, glada och förväntansfulla.

Dessvärre anlände inte allt bagage. 3 gäster blev utan sitt bagage, vari skidkläderna fanns. Dessutom var det visst en kudde som hamnade i Frankfurt, till ägarens stora förtret. Kuddarna här nere är ju generellt sett för höga och hårda för svenska nackar.

Det akuta problemet var ju skidkläderna. Pjäxor, hjälmar och sånt går ju att hyra. Men kläder? Hur kul är det att komma fram till skidorten, har 3,5 dagar skidåkning framför sig, snön vräker ned och inte kunna åka för att kläderna är någon annanstans i Europa än här? Bara tanken på att förlora minst en skiddag av 3,5 kan ju få vem som helst att sova dåligt, med eller utan favvokudden hemifrån.

Lite flexibilitet och en otroligt bra service från den lokala skiduthyraren löste problemet. Jag lånade ut mitt privata skidställ. En av killarna i skidverkstan skickade bud med sin Pappa tror jag det var och efter 20 minuter kom det två till uppsättningar skidställ. Uthyrningen grävde fram några goggles, hyrde ut pjäxor och hjälmar och så var det klart. Jag agerade taxi och åkte och hämtade några gäster från Dolonne för att snabba upp det hela lite också.

Helt osannolikt nog stod vi alltså i tid på Plan Checroit kl. 9.30, jag och 13 gäster. Den fjortonde anslöt senare, eftersom han hade lite till att fixa med som en följd av det borttappade bagaget.

Detta visade sig dock vara dagen där plan B regerade. Jag hade ju en så fin plan för pistvisningen som skulle ta de bästa åken vid rätt tider, och samtidigt ge en bra bild av hela systemet. Det sprack redan vid första åket, då liften jag planerat åka med var stängd. Jahaja, då tar vi en annan väg. Men även här gick allt ganska bra, visserligen var sedan även Youla stängd som jag tänkt ta efter lunch, men så är det ju.

Men det har snöat hela dagen, och det fortsätter att snöa nu! Ingen kan ju vara ledsen på riktigt när man får åka runt i mjuk snö hela dagen.

I morgon skall det ha kommit mer snö, det blir en kanondag!

Dag 21 - Välkomna till Paradiset

Idag är dagen D. Dagen när den första Active Ski-gruppen för säsongen kommer till Courmayeur. Jag började dagen med ett par timmar i perfekta soldränkta Italienska pister, bara för att komma i stämning. Lite puckel blev det också för att mjuka upp kroppen, men jag sparade på skogspudret till gästerna.

Så ska en pist se ut.

För det ligger faktiskt fortfarande orörd kallsnö i skogen och en bit upp på berget. Det kom en liten överaskningsdecimeter igår som inte fanns på någon prognos, det gjorde inte saken sämre. Fortfarande är det mesta relativt opåverkat av vind. Riktigt bra förhållanden alltså, det skall bli så roligt att få välkomna gästerna till all åkning som finns här, trots den lite ovanliga snösituationen i början på säsongen.

I morgon är det dags för Det Stora Dumpet enligt prognosen. 80+ cm de närmaste 2 dygnen. Även om vi bara får hälften av det kommer det att bli episkt!

Det blev dryga 8 timmars jobba med start klocka 4 på eftermiddagen med att möta och informera de anländande Active Ski-gästerna. Det tog lite extratid tyvärr då två gäster saknar sitt bagage. Jag får ihop ett skidställ av mina extrasaker som jag lånar ut, sedan får vi se hur vi löser det för den andra gästen. Väldigt sent blev det också, så fortsättning följer.

Dag 20 - Un Prosecco per il mio amico

Jag vet inte om jag kan fortsätta äta lunch på favvostället Christiania. Det är ju stört omöjligt att få betala! Jag försöker verkligen förklara att jag inte har jättemånga gäster, att jag stannar hela säsongen och inte rimligen kan äta gratis varenda gång. Svaret jag fick idag var "pengar är inte allt". Jo, men, ändå.

Det är fascinerande. Vi vet bägge två att vi inte är riktiga kompisar. Jag gillar hans ställe för att de är trevliga och maten är prisvärd och bra. Han gillar mig för att jag tar dit andra som äter. Men det fungerar ju att vara trevlig, och bjuda till lite.  Här finns något att lära för oss svenskar vad gäller att se det långa perspektivet.

När jag kliver in skakar alla hand och frågar hur dagen varit. Ägaren Carlos sitter och käkar lunch med några pistvakter, men reser sig och hälsar och ropar till personalen "Un Prosecco per il mio amico".

Jag får ett bord och vips kommer ett glas Prosecco in. Det är ca. 10 cl, ett litet glas. En flaska Prosecco i butiken kostar 50 kronor typ. Kostnaden för att bjuda mig på det här glaset är alltså ca. 7 kronor. Men vad är värdet för mig? Det är svårt att säga exakt, men den lilla gesten betyder så mycket så värdet är antagligen minst det tiodubbla, kanske betydligt mycket mer.

En svensk restaurangägare som tog sig för att bjuda en gäst, oavsett anledning, på ett litet glas bubbel skulle antagligen begå en hel rad brott mot alla möjliga lagar. Det händer liksom inte. När jag sedan försöker betala notan i kassan kastar han den bara och skakar hand istället.

På vägen upp i första kabinen träffade jag två supertrevliga kollegor i resebranschen, Johan och Guido. Vi åkte ett åk, sedan fortsatte jag min pistvisningsrekognosering. Efter lunch träffade jag på dem igen, och efter lite övervägande hängde jag på några skogsåk i ett nytt område vid Peindent. De har kanske 7 säsonger i området bakom sig, så de hittar ju. Det var kalasfint, med knä- till lårdjup fin kallsnö.

Vi avslutade med vad som skulle vara en fika, men som av ytterligare en trevlig restaurangägare istället blev en hemkryddad Grappa. All moral verkar gå åt pipan här, men det kanske kan vara nyttigt för en tillknäppt svensk som jag att slappna av lite och inte vara så himla PK jämt.

På det temat, och även på temat "Man vet att man är i Italien när..." tillkommer nu "...reklamkort för den lokala after-ski baren ser ut så här:".

Bara i Italien tror jag. Vet inte riktigt vad jag skall tycka, men det är väl bara att skratta och ta det som det oskyldiga lilla skämt det förhoppningsvis är tänkt som. Inte som det sexistiska kvinnoobjektifierande symbolvärde det skulle kunna ha hemma i Sverige. Det här är ju i alla fall landet som uppfann begreppet tutt-TV. Därmed inte sagt att jag tycker det här är bra i någon absolut mening, bara att jag inte känner för att bli upprörd över det här och nu och bojkotta Café Roma för all framtid.

(Vänd upp-och-ner på bilden så klarnar det vad jag pratar om.)

Dag 19 - Dude, You're Really Old

Premiären på nya jobbet är avklarat. I full Active Ski-mundering infann jag mig i Gressoney för sekondera Josef på pistvisning för 33 skidåkare som i olika konstellationer åkt på skidresa tillsammans sedan slutet av 70-talet.

Ålderspannet bland gästerna var varierande minst sagt, från 20+ till 80+. Flera var andragenerationsmedlemmar och åkte med sin pappa. För det är ju bara herrar, det är en herrklubb det här. Utom en enda tjej förstås, som nästlat sig in som en katt bland hermelinerna. Först genom att så att säga bara råka boka en resa till samma ort som brorsan, därefter avancerat till hang-around och är nu sedan länge en fullvärdig medlem. Respekt. Vill man åka skidor med kompisar får man inte låta en sådan liten detalj som att man inte är kille stoppa en.

Två gästerna var amerikaner som jag konverserade lite till frukost. De är ju underbara, raka men ändå trevliga. Efter att vi hälsat tittar den ena killen på mig och säger utan omsvep "Dude, you're really old." Vad skall man säga? Det blev typ "Thanks, man! I'm a late starter.". Det var inte illa menat utan bara just en observation att jag var markant äldre än den typiska reseledaren. Men inget tror jag som en svensk skulle säga så snabbt och så rakt på sak. Kul!

Fantastiskt roligt var det med pistvisning, och fungerade gjorde det också. Visst var det lite olika hastigheter, men samtliga åkte med full kontroll även på isiga svarta pister. Som tur var är de flesta pisterna ganska bra, men några var lite utmanande. Det blev aldrig någon egentlig väntan från första till sista man trots det stora antalet.

Restaurangen klarade utmaningen galant också. Säg den svenska restaurang som tar emot en förbokning på 30+ personer utan att kräva förbeställning av maten? Här gick det minsann bra att trolla fram pastor, soppor och köttbitar à la minute utan några dramatiska väntetider. Klart den kom in allteftersom den var klar, men det fungerade riktigt bra och det verkade som alla blev nöjda och glada. Min fettucine med porcini var riktig god dessutom, klart bättre än en typisk svensk lunchrestaurang.

Efter en heldag var de av gästerna som åkte med hela vägen nöjda med att avsluta med en liten öl innan de drog vidare till hotellet, och alla verkade mycket nöjda. Kollegan Josef som ledde övningen imponerade både på mig och gästerna med järnkoll på systemet, samt historiska, geografiska och lingvistiska fakta om området.

Dag 18 - Flygplats, Pist och Kalla Fötter

Mycket bilåka på den här skidsäsongen. Idag Genève t.o.r. drygt 3 timmar. I morgon Gressoney t.o.r. dryga 3,5 timmar t.o.r.

Men vad gör man inte? Visserligen känner jag mig som en klimatbov, jag som verkligen vill ha snö där vi är vana att få snö! Tröstar mig med att kanske den vegetariska kosthållningen kompenserar.

Jag började alltså dagen med att lämna av min gäster i Genève för flyget hem till Sverige. Det kändes lite dystert faktiskt. Visserligen är jag tillbaka på snön medan de fortfarande är på planet, men det är något visst med sällskap, och något annat att vara själv.

Det var helt smärtfritt att ha gäster, allt bara skötte sig självt utan några problem. Enda sak jag kan komma på var att Mikaela tog det sista av kaffebönorna och glömde att säga till, så jag höll på att drabbas av kaffetorsk i morgon bitti. Som tur var kom jag på det, visserligen efter ordinarie matshopping så det blev en extratur men nu har jag kaffe.

På temat "Man vet att man är i Italien när..." kan jag tillägga "...det bara går att köpa kaffebönor i 1kg paket". I Sverige är det 500 gram som gäller, här är det tydligen ingen som är intresserad av så små mängder kaffe. Jag föll till föga för det dyraste kaffet med den snyggt designade förpackningen förstås.

Morgondagen räddad!

Det här med kyla är oberäkneligt. Det var inte egentligen så kallt men helt plötsligt efter 2 timmar så ville verkligen inte fötterna längre, trots intensivt tåvickande i liften. Kanske måste bli ett par värmesulor trots allt. Hela jag blev rejält nedkyld på knappa tre timmar piståkning, och det blev inte bättre av att mitt kreditkort strejkade när jag försökte tanka inför morgondagen. Tusan vad kall jag var i hela kroppen när jag äntligen kom hem efter kontant-tankning på fjärde macken och matshopping!

Men på pluskontot så börjar jag kanske nästan få lite koll på hur fan man åker på isig pist med feta fullrockerskidor och tech-bindingar (ingen höjd över skidan) och relativt sett mjuka randonnéepjäxor. Rejält utmanande att kanta, men det går nog med lite mer vilja, kraft och träning. Det kan nog t.o.m. bli roligt framöver! Huvudmålet idag var dock att detaljreka inför pistvisning för Active Ski-gästerna på torsdag. Jag hittar ju numera rätt bra, men ville gärna provåka en komplett rundtur. Det blir bra!

I morgon blir det att prya i Gressoney med Josef tillsammans med hans Active Ski-gäster, där jag har egna gäster nästa vecka.

Dag 17 - Bluebird Day, Photo Sesh och Avsked

Solen skiner och snön tar lite stryk. Dessutom är det helg, och helt plötsligt är systemet fullproppat med allt från hjälmfotingar till eleganta smala italienska piståkardamer.

Det är en del av tjusningen med skidåkning, nästan alla väder är bra väder. Om det snöar är skidåkningen just då kanske inte så bra, men efter snö kommer sol och då får man de där fantastiska upplevelserna man drömmer om hela sommaren.

Idag var väl egentligen inte en äkta bluebird day, eftersom det inte snöade igår, men det passade så bra på dagen i alla fall.

Vi lekte lite i parken, hasade runt en del på i ärlighetens namn ganska isiga pister, åt, drack kaffe, åkte ett åk, drack mer kaffe och fördrev dagen utan större besvär.

Daniel shreddar i parken

Idag är det tyvärr också sista dagen med Mikaela, Daniel, Johanna och Hannah-Maria. Snyft. Det har varit jätteroligt att ha dem här, och allt har verkligen fungerat bra. Visserligen fungerade varken duschen eller tvättmaskinen när de kom, men det var ingen som klagade på det eftersom skidåkningen varit så fantastiskt bra.

För det har den, sällan tror jag man lyckas pricka in så mycket riktigt pudersnö på en vecka. I alla fall när man inte är i Japan, där verkar det ju faktiskt finnas orimliga mängder snö och fortfarande rimliga mängder skidåkare som konkurrerar om den.

Gästerna lider dock av viss WiFi-abstinens, eftersom det visar sig omöjligt att släppa in mobiltelefoner på mitt mobila bredband. Alla mobiler tror nämligen att om man har WiFi-koppling så är tillgänglig trafikmängd oändlig. Det är den inte när man kör via en bredbandshotspot som bara har 500MB/dag.  Det kan räcka med att inte ens titta på en YouTube-film så är den kvoten borta efter att den förinladdads utan att du bett om det och utan att du kan stoppa det, för att inte talat om all automatsynkronisering som sätter igång. Du tar en liten film på skoj under dagen, och när du kommer hem och ansluter till WiFi så synkar den till iCloud eller Google+ eller något och vips är megabyten slut. Det finns en hel lista med andra situationer som leder till samma resultat, och det finns ingen central inställning. Suck. Ska det var så svårt?

En selfie måste man ju ta ibland också.

Klassisk skidselfie, jag laddar för photo sesh med Daniel.

Dagen avslutades med en enkel med helt ok middag på en liten Pizzeria/Restaurant i Morgex. I morgon bitti blir det avlämning i Genève av mina trevliga privata gäster, och jag blir mol alena ända till på onsdag då 21 Active Ski-gäster anländer till förhoppningsvis en massa nysnö och fantastiska upplevelser i Courmayeur och omgivningar.

Dag 16 - Sol och Toaletter

Gästerna börjar bli lite mätta på midjedjupt puder och konstant snöfall, så när nu solen tittade fram idag så passade det ju bra med en liten avstickare till La Thuile - La Rosière, området som ligger 15 minuter bort och som sitter ihop med Frankrike.

Idag har vi åkt pist, solat och filosoferat över toaletter.

Flickorna formationsåker i pisten

Större delen av dagen spenderade vi i Frankrike, och då var vi såklart tvungna att prova kaffet på den här sidan gränsen. Inte blev det sämre av att vi hittade en solterras med solstolar med utsikt över parken där Daniel shreddade ensam. Ett tag kändes det nästan som vi abonnerat både restaurangen och hela backen.

Det är jobbigt att åka skidor

Backen var helt tom, ibland dök Daniel upp och flög över något hopp. Ibland kom han t.o.m. ut på andra sidan hoppet.

Var är folk?

Så var det det här med italienska och i viss mån franska toaletter. Till några av gästernas stora förskräckelse är det fortfarande ganska vanligt med klassiska "hål-i-golvet"-toaletter här nere. Då tänker man kanske att det är en kvarleva från länge sedan och att de bara blivit kvar. Men nej då, det är nyinstallerade moderna toaletter men utan toastol.

Vi har också alla märkt att om det faktiskt finns en toastol, ja då har den oftast ingen sits. Då tänker man kanske att det har gått sönder och de inte hunnit reparera den? Fast varför går de så hårt toasitsar här nere i så fall? Nej, den teorin faller nog på antalet, samt att det t.o.m. finns toastolar som helt enkelt inte är gjorda för att ha någon toasits.

Nytt, superdesignat, men ingen toasits.

Ja, det är dylika viktiga frågor som avhandlas mellan åken.

Dag 15 - Roadtrip

Utflykt till Champoluc!

Gästen Hannah-Maria som säsongat i Whistler har kompisar från tiden där som i år säsongar i Champoluc, så det är så klart vi måste åka och hälsa på.

Vi steg upp en halvtimme tidigare än vanligt, och var på plats strax efter 9. Det är inte så långt mellan orterna här, och det här med att ha bil på plats har ju visat sig vara en tillgång.

Väl där visade sig det krylla av säsongande svenskar och deras semestrande vänner, så det blev en dag som gäst i en liten svensk-koloni. Säsongarna uppgår kanske till ett tjugotal men många hade ju som sagt kompisar på mer eller mindre tillfälligt besök.

Jag bor ju i en helt annan tillvaro, i en by utan direktkontakt med ett liftsystem. Dessutom finns det nog inga andra säsongande svenskar i Courmayeur. Helt säker kan jag inte vara, men det verkar inte så.

Det var jättekul att träffa alla dessa skidentusiaster, och det som slog mig var att jag som var där med mina barn som är jämnåriga med den typiska säsongaren ändå kunde sitta i flera timmar på en after-ski och prata om skidåkning med en gemensam passion utan att åldersskillnaden gjorde sig påmind på ett besvärande vis.

Jag åkte en del med lite olika grupperingar också, och även om de flesta är betydligt bättre skidåkare så är jag själv väldigt nöjd med att jag inte sinkar någon. Jag skippar lite hopp och dropp, och har en lägre högsta fart genom skogspartier men på det stora hela tar jag mig ned med äran någorlunda i behåll och med stort personligt nöje.

I en av liftarna träffade vi ett aningen äldre par från Östersund som vi pratade med på vägen upp. Det var väldigt uppmuntrande att konstatera att det går att ha glädje av skidåkning i alla fall 10-15 år till. Kanske hinner jag med både Kanada och Japan innan jag faller tillbaka till pisten och proseccon. Inte helt fel det heller förresten.

Åka skidor är kul!

Dag 14 - 100 nyanser av snö

Igår hade vi en helt otroligt fantastisk dag med pudersnö av en kvalitet man sällan skådar i mängder jag personligen aldrig varit med om.

Idag var det massor av ouppåkta linjer fortfarande, och ofta 2-3 dm med lössnö. Men den hade ju blivit en liten, liten aning tyngre. Tänk att det kan vara så stor skillnad på kall lössnö och kall lössnö. Fortfarande absolut toppkvalitet, men nu när man haft det allra bästa...

Det är rätt oklart hur det egentligen är med Inuit och alla orden för snö, men inte heller svenska är så dåligt, särskilt inte om vi tar med skidåkningsvarianter. Här är några jag kommer på utan att fundera så länge.

Snö
Slask
Snömodd
Nysnö
Skare
Bristande skare
Sastrugi
Puder
Champagnepuder
Gul snö
Kanonsnö
Sockersnö
Vårsnö
Kramsnö
Kallsnö
Vindpackad snö
Snöyra
Snödrev

Det finns ju fler, kommentera gärna.

I morgon skall vi inspektera snökvaliteten i Champoluc.

Dag 13 - Powder, Puder, Polvere, Poudreuse

Fem bilder får säga mer än tusen ord.

Daniel

Svante

Hannah-Maria

Mikaela

Johanna

Dag 12 - Fullt ös...

De lyckades verkligen tajma ankomsten mina gäster. Det kom ju 2-3 dm i mitten på veckan, och det var ju det som gjorde att det ens gick att åka i Courmayeur. Men inte nog med det, i natt och under dagen kom det 1-2 dm till av det allra finaste puder jag skådat.

Vi åkte i skogen kring Plan de la Gabba på förmiddagen, mestadels ospårat i 2-3 dm av alldeles mjuk fin snö. Helt fantastiskt.

Därefter vidtog lunch på Christiania med goda pizzor, trevlig personal och avslutningsvis blev vi bjudna på hemgjord grappa smaksatt med lakritsstång. Kanongott! Jag brukar verkligen inte dricka alkohol i samband med skidåkning, men det finns ju gränser på hur tråkig svensk man kan vara.

Efter lunchen bestämde vi att åka upp en nivå till, till Youla och åka pistnära offpist där. Det var helt otroligt bra! Snön däruppe var över 2 dm nysnö av det allra lättaste puder. Ett av åken som Hannah-Maria åkte som jag tittade på var som en skidfilm. En överkropp som studsade runt i en massa vitt fluff som yrde om kring.

Här är det Mikaela som öser på i pudret.

Nöjda vidtog after-ski med antipasti på Bar Roma med ett ganska trött gäng. Med uppbådande av de sista krafterna fortsatte vi direkt till Familia i Morgex, en mataffär i stil med Ica Maxi, och inhandlade middag.

Mikaela tog förstås kommandot i köket och svängde med god hjälp av resten ihop en otroligt god pastamiddag. Tanken var sedan att vi skulle äta efterrätt och titta på skidfilm, men det gick i stöpet.

Alla utom Mikaela och jag somnade mer eller mindre, så vi delade på en efterrätt själva och kröp sedan till kojs vi också, laddade inför morgondagens planerade äventyr med bl.a. Canale di Dolonne på programmet.

Dag 11 - Privatguide à la minute

Idag tänkte jag verkligen att det var dags för en vilodag, efter 10 dagar på skidor och ett ben som trots allt inte är 100%. Dessutom var ju Mikaela, Daniel, Hannah-Maria och Johanna på ingående för att bo hos mig en vecka och jag hade ju lovat hämta i Genève.

Planen var lite förmiddagsåk i lugn och ro i italienska pister, och kanske en espresso eller två. Men även de bästa planer kan gå fel. Eller ännu mer rätt. På vägen upp i gondolen råkade jag hamna tillsammans med en kille som såg ut som han åkte offpist.

Det visade sig att han pratade franska, så jag frågade om han visste om det var åkbart från Arp, den högsta liften som bara har offpist. Jodå, det var jättebra. Några minuter senare efter lite haltande konversation på min bästa franska föreslog han mig att slå följe. Jag försökte förklara att jag inte är någon extremskidåkare och så, men ha sa bara "facile", det är lätt.

Sällan har jag mindre ångrat något.

Ett av de bästa åken, ever. Snön var fantastisk.

Jag fick en privatguide som visade, pekade och förklarade hur området fungerar och de olika varianterna. Själv var han bara ut och tog några åk medan den 7-åriga dottern gick i sin skidskola på söndagen. Inte utan att jag ibland undrar om Stockholm verkligen är den bästa platsen på jorden att vara.

Nu är det ju så att det var en del skrågå, och lite uppför. Jag tyckte det var lite jobbigt att hänga med, men det gick ok med viss ansträngning. Det visade sig när vi pratades vid senare att han ju tävlade i randonée. Typiskt mig att alltid hänga på värstingar. Men det är utvecklande och spännande. Att det kostar lite svett får man stå ut med.

Tack Rocco för en underbar dag!

Nu har jag dessutom fått sällskap av barnen med kompisar, så nu är det liv i luckan en vecka. Kul!

Dag 10 - Puderfrossa och trötta ben

Så kom det till sist ett litet dump, tillsammans med det som kom för några dagar sedan ligger det nu upp till 30 cm fin, kall, lös snö.

Förväntansfull inför nästa åk.

Trots att det var rätt mycket folk idag, lördag som det var, åkte jag ospårat så länge jag orkade och det kan ju inte vara fel. Nu måste jag dock erkänna att jag fakiskt inte körde riktigt hela dagen.

Men jag tänker så här: Det är när man är trött som misstagen kommer. Det ligger ju något i det där att man skall skippa sista åket. Det var ju just sista åket för tre år sedan som höll på att bli det sista någonsin. Så jag tänkte att istället för att fortsätta tända större och större majbrasor i låren för varje åk så avslutar jag lite tidgare och tar det lugnt och njuter av minnena av dagen.

Så bra blev åket!

Eftersom jag har ett jobb att sköta, så försöker jag även prova olika restauranger så jag har någon uppfattning när gästerna kommer. Idag var faktiskt inte den bästa. Chiecco hade fått bra recensionser på nätet men det är nog inget för mig, eller skidälskande svenskar. Det är däremot ett utmärkt ställe om man gärna långlunchar med ett par flaskor Prosecco som fördrink hellre än att åka skidor. Maten som jag åt var god, inget att klaga på. Så här långt stämmer det som jag har läst, det finns inga dåliga restauranger i Courmayeur. Jag har i alla fall inte hittat någon.

Eftersom jag nu råkar ha en GoPro-kamera så lekte jag lite med den idag, och satte ihop en snabb edit av några sekvenser från förmiddagen. Det blir nog inte nominerat till årets åk, och jag får troligen inga sponsorerbjudanden men klippet förmedlar förhoppningsvis en del av känslan. Sen är ju inte jag någon proffsåkare heller, men det är kul!

Kolla här.

Dag 9 - Courba Dzeleuna, Lost in Translation

Det var en himla massa nysnö idag, det snöade hela dagen och det snöar fortfarande. Mer om det i morgon tror jag.

Så ska det se ut!

Eftersom det snart kommer gäster som förlitar sig på att jag hittar och vet hur det funkar här, så har jag försökt få koll på liftsystemet, pisterna, restaurangerna och annat viktigt.

Som jag konstaterat tidigare i olika sammahang så är detta dock Italien. I fallet med pister så betyder i korthet att pistkartan är obegriplig, och skyltningen i backen ofta endera inkomplett eller direkt missvisande eftersom de stängt av just den pisten man behövde för att nå dit skylten sa att man skulle komma.

Än mer krångligt blir det ju med namnen på liftarna och pisterna. Det är svårt att veta hur man skall uttala dem, så här på gränsen mellan Frankrike och Italien. Jag har funderat på det här ett tag, och på vägen ned i kabinen idag ville det sig inte bättre än att Francesco #1 från Restaurang Christina åkte ned samtidigt och var pratsugen. För att underlätta för mig som har svårt med namn har de två Francesco som jobbar där.

På väg hem efter en hård dags språkliga funderingar.

Vi började med att snabbt avverka våra respektive skidskadade knän.  Han hade slitit av främre korsbandet efter att ha kraschat i typ 100 km/h därför att polaren inte skruvat fast hans nya bindning ordentligt. Efter operation hoppas han kunna åka i år. Min krasch vår åtminstone helt och hållet mitt eget fel, det är ju en tröst.

Därefter tog jag mig mod och frågade om de olika namnen i systemet, t.ex. Peindente, Courba Dzeleuna, Aretu, Plan de la Gabba, Youla, Arp osv. Dels är det ju frågan om det är italienskt eller franskt uttal, och sedan är det ju frågan om uttal överhuvudtaget med Courba Dzeleuna.

Det visade sig vara hur komplicerat som helst, det går aldrig att bara gissa. Riktigt intressant blev det när det framkom att det finns ett tredje alternativ. Valdôtain, som är en dialekt av arpitan, ett latinskt språk med väldigt komplicerad familjehistoria som talas just här i Aostadalen. Just Dzeleuna är ett sånt ord visar det sig.

Sa jag förresten att större delen av konversationen skedde på franska? Jättekul att få lite riktigt nytta av den och att dessutom så mycket finns kvar efter så många år.

Jag började med att gissa att Peindente skulle uttalas italienskt, "pejndente". Nähä, det var ett franskt ord, "Pängdan".

Däremot hade jag rätt med Plan de la Gabba, det uttalas som det skrivs, på italienska.

Så hur var det nu med Courba Dzeleuna? Skall uttalas "Kårrba Tselöna". Lär visst betyda kycklingkvinnan. Eller hönsmamman? Lost in translation.

Dag 8 - Det tar sig

Åter till Courmayeur efter ett par dagar i La Thuile för att kolla snöläget efter gårdagens snöfall. En otrolig förbättring! Från katastrof till riktigt njutbart stundtals. Skogen ovanför Plan de la Gabba är riktigt fin, och det mesta var åkbart. Visserligen var det hårt och isigt under, men när man är först gick det bra. Eftersom det är ett stort område med få åkare kunde man vara först för det mesta. Förvånansvärt nog slog jag inte igenom mot sten eller trä på hela dagen.

Samma åkare. Två åk, egentligen tre men fick inte plats i bild. Ingen trängsel direkt.

Det som var riktigt trevligt var att det var så lite folk så jag kunde åka samma sluttning 3, 4 eller 5 gånger och bara välja en ny linje bredvid den förra eftersom ingen annan varit där.

Nu har de lovat snö både i morgon och på lördag, och sedan lite i början på veckan. Jag håller tummarna, särskilt som celebra gäster är i antågande! De vuxna barnen Daniel och Mikaela plus två kompisar kommer på söndag kväll, så nu måste jag ju fixa ett rejält dump åt dem.

Det här med att ha ett ensamhushåll, och dessutom den enda bra butiken är någon slags italiensk variant på ICA Maxi där nästan allt är storpack är en utmaning.

Sallad till 6 pers.

Jag hade tänkt äta ravioli till middag, men när jag gjort sallad på det som måste användas, insåg jag att det var en jätteskål som skulle räckt till 6 personer. Jag åt några ravioli för sakens skull och sparade resten för att sedan frossa i en jättesallad med italienska tomater, italiensk ruccula, italiensk romansallad, italiensk cikoria, italiensk rödlök, italiensk olivolja, italiensk rödvinsvinäger, italienskt salt och fransk(!) dijonsenap. Mums!

Ja just det, jag har ju hyrt en i sammanhanget billig lägenhet, och man får ju vad man betalar för. Lite infrastrukturella problem med vattenprylar. Kökskranen droppade och var helt slut, så den byttes blixtsnabbt ut. Då nämnde jag att även duschen hade den lilla egenheten att den bara hade en temperatur. Visserligen varm, men lite väl varm i längden. Problemet där var ju att blandaren visst var inbyggd i väggen.

Fuktspärr, någon?

Säga vad man vill, men de är hjäpsamma mäklaren jag hyrt av. För att riktigt testa dem efter detta, rapporterade jag sedan att tvättmaskinen var trasig också. De säger att de skall installera en ny.

Dag 7 - Snö! Wohoo!

Så kom den till sist. Snö. Än så länge är det inget episkt dump, men det lättar upp situationen högst betydligt även om det stannar vid de 10-20 cm som redan har fallit.

Så ska det se ut!

Pister är inte så tokiga heller faktiskt när de är branta, tomma och opistade med 10-20 cm nysnö. Väldigt bekväm skidåkning i La Thuile idag genom att åka gondolen upp och nämnda svarta ned ett antal varv. Vindskyddat eftersom det är genom skog, hyfsad sikt och en snabb och bra lift upp. Ovanför trädgränsen var det ingen lek, hård vind och snöfall.

Italien är ju annorlunda än Sverige, på flera vis. Idag gjorde jag två spaningar:

1. Italienska skidlärare har precis som alla andra skidlärare ett specifikt ställ som alla har. Men det är bara i Italien som istället för Haglöfs, Mammut, Norröna, Peak eller något sådant friluftsmärke skidlärarställen är från Armani. Det gäller att vara stilenligt klädd, även i pisten.
2. Det är troligen också bara i Italien man ser samma skidlärare mellan passen hänga på den närbelägna baren och dricka Prosecco. Kanske firade de snöfallet? Eller vara det bara en vanlig dag på kontoret för dem?

Apropos skidlärare så var det ett par dagar jag undrade om det var tillåtet att åka skidor själv. Aldrig sett så många skidlärare med elever i alla åldersgrupper i en backe.

Idag var t.o.m. en pluton Italienska militärer på plats med egna skidlärare, som dock inte hade skidlärarställ från Armani. Däremot verkar armé-issue av googles vara Oakley. Överlag hade de rätt bra prylar, inga vita blixten här inte.

På förmiddagen var det bara jag och plutonen som använde backen, så den höll väldigt bra. Sedan kom det ju mer snö, så den var helt ok efter lunch också och då hade militären gett upp. Eller så satt de på någon bar och drack prosecco dem med, det skulle inte förvåna mig.

Det här är ju i Italien!

Dag 6 - Upphittat: snö

Trots tidigare plan att åka till Cervinia så ändrade jag mig och drog till La Thuile istället. Idag var det dessutom öppet till Frankrike, så det var bara att åka på utflykt utomlands.

Nu vet jag i alla fall var en del av snön är. Jag har ju letat i fel land! Vilken miss. Det är  i Frankrike den snö som finns, finns. Stora delar av La Rosière består av varierad men mestadels väldigt snäll offpist mellan pisterna. I princip allt var åkbart, och trots att det var länge länge sedan det snöade så fanns det mjuk snö kvar. Visst, en del var lite hårt, men det här var klart bäst så här långt! Det tar sig.

Allt som syns är åkbart och nåbart.

Skillnaden mellan blå och röd pist har alltid varit lite av en gåta, alltså inte att blå är flackare och röd brantare utan lite mer exakt. Nu har även denna stora fråga fått ett svar.

Skillnaden är att maxlutningen är 1% mindre, dvs 42% istället för 43% för en röd pist. Tuffa blå pister här. Dessutom ljuger nog inte skylten, det var rejält brant en bit.

Dag 5 - Man tar vad man får

I Cervinia blåser det fortfarande storm, så efter en lång stund vid datorn för att försöka få något grepp om väder och vad som var öppet, blev det La Thuile istället för Cervinia som planerat.

Bra drag. Cervinia fortsatt stängt idag, men La Thuile hyfsat öppet och ok väder. Ingen puderfrossa precis, men det blev en hel del åkning och det gick att hitta lite vindpackad snö här och där. Nu var det ju inte så fantastiskt inbjudande, men det var inte många som försökte. På eftermiddagen fanns det fortfarande gott om oåkta partier med inblåst snö.

Något oväntat i La Thuile som ju annars har väldigt snälla backar, så när de säger svart så menar de det, på riktigt. Åket ned till dalen är svart på riktigt faktiskt. Flera avsnitt var minst 40 grader och ett parti var ca 45 grader och blankis från kant till kant. Både jag och skidorna gick bet på detta underlag, så det blev lite åkning medelst hasning. Här skulle man haft ett par rejäla pistlagg med stålkanter vassare än smörknivar!

Man tar vad man får.

Säga vad man vill, men mäklaren är hjälpsam. Jag berättade lite i förbifarten att packningarna var slut i köksblandaren, och idag är en rörmokare här och byter hela blandaren. Jo, den var slut, men för mina fyra månader hade det nog räckt med nya packningar. Nytt duschmunstycke får jag också, vilket inte är så dumt eftersom det gamla distribuerar vatten mer uppåt än nedåt. Däremot är det fortfarande bara acqua caldo som gäller i duschen.

Men var fan är snön, den riktiga snön?

Dag 4 - Köldeffekt -100

Tvära kast i Italien i år. Bestämde mig för att chansa och åka till Cervinia idag, blev både rätt och fel. Det skulle komma lite snö, och blåsa måttligt. Här såg det nästan lika illa ut som igår.

Utetemperator i morse. Inte så uppmuntrande.

Verkligheten var lite annorlunda. Det snöade på rätt duktigt, och jag fick faktiskt känna lite snö forsa upp över pjäxskaften. Inte över knäna, och långt, långt från bottenlöst. Men jämförbart med tidigare dagar var det ju underbart!

Underbart är ju kort dock. Redan efter ett åk stänger i princip hela Cervinia pga av hård vind. Men ok, tänkte jag, lite längre ned i dalen kanske funkar så jag hoppade in i bilen och rullade ned till Valtournenche. Upp med världens typ längsta gondol, och väl upp ser det rätt lovande ut. Glider ned till nästa stollift och hoppar på.

Sedan börjar det. Halvvägs upp ökar vinden. Rejält. Massor. Vinden var väl trött på allt snack om Egon och bestämt sig för att visa var skåpet skall stå. Först försvinner näsan på typ tre sekunder, sedan tar vinden tag i skidorna så det börjar bli besvärligt.

Därefter tar vinden i på riktigt. Jag trycks sidledes in i sidan av liften och har klara problem att hålla skidorna under kontroll. Lite längre upp i liften rycker vinden av en 10-årings ena skida. Behöver jag säga att liften stannar?

Kallt blir det. Fruktansvärt kallt, och jag som redan har en känslig näsa efter en liten förfrysning förra vintern i Kittelfjäll på en skoter- och topptur. Börjar desperat försöka få in näsan under en buff inkilad under glasögonen, men nettoeffekten blir mest att fingrarna också dör. Näsan känns helt borta. Börjar bli lite jobbigt.

Till sist kryper liften igång och tar oss med lite stopp hela vägen upp där jag direkt skyndar mig in i restaurangen och attackerar en italiensk pistvakt och frågar "Bianco o Rosso"? Han förstår vad jag menar som tur är, istället för att peka på kyparen om det var vin jag ville beställa. Han tittar noga och skiner upp och säger "Red". Den känns helt ok också, det var nog ok hela tiden.

Därefter stänger de nästan hela Valtournenche också, men jag åker ett par åk med Gondolen och ned till dalen. Förvånansvärt bra, återigen jämförelsevis. Röd/Svart lutning och ok snö i början och sedan lite mer sorbet men ganska kul ändå med lite högar och nästan pucklar.

Nu vet jag var kylan är, men var fan är snön?

Dag 3 - Värmebölja

Ok, nu börjar det bli lite larvigt.

När jag kliver ut ur lägenheten känns det knappt att jag går ut. Går tillbaka in och kollar termometern.

15 grader celsius. Men allvarligt talat, det är den 10 Januari ett stenkast från Mont Blanc i Aostadalen.

Åkningen idag var nog den sämsta jag varit med om. Hela berget var som en lutande iskana, ganska farligt t.o.m. Ett fall kan få rätt otäcka konsekvenser när det är röd eller kraftigare lutning. Det blev bara två åk, och ett fall.

Jag vill ju verkligen inte skylla på prylarna, men ett par fullrockerskidor med oslipade stålkanter, techbindningar och lätta randonnépjäxor gjorde ju inte jobbet lättare.

Inte är det mycket snö i sikte heller, även om det ser ut att bli lite bättre den kommande veckan. Det får bli lite alternativa planer. Den första är att åka till Cervinia i morgon, det verkar ju vara någorlunda ok där.

Annars blir det till att dra på hudarna och ägna sig åt att gå uppför och ta liften ned istället, det är ju i alla fall bra träning. Tur jag köpte skarjärn innan jag åkte ned, mina hudar lär inte få mycket fäste på isen som det var idag.

Det är alldeles för tidigt att misströsta, men den här säsongen blir kanske inte riktigt som jag tänkte mig. Det är lång tid kvar, och jag är hel och frisk vilket är det allra viktigaste!

Var fan är snön?

Dag 2 - En praktisk metereologisk lektion

Inför resan har jag shoppat en del litteratur. Den som känner mig en aning vet ju att jag gillar att vara förberedd och påläst. När det gäller lavinkunskap är vädret en av de viktiga faktorerna.

Ett för mig nytt begrepp jag läst om på flera ställen är föhnvind. Det är starka, varma och nedåtgående vindar på läsidan av en bergskedja.

Glaciären på Mont Blancs läsida var snötäckt igår. Bortblåst.

I korthet, det som händer är att det blåser på ena sidan berget. Berget tvingar luften uppåt. I och med det expanderar den med höjden, och det är ju känt att expansion är en endoterm reaktion. Det blir alltså kallare. Först med ca 1 grad / 100 meter höjd. Samtidigt ökar den relativa luftfuktigheten, eftersom kallare luft kan hålla mindre vattenånga, jämför Kiruna i Januari med New York i Juli. När den når 100% faller vatten ut, i de här fallen oftast som snö, men fasövergången från ånga till flytande form är en exoterm reaktion. Det blir alltså varmare. Nettot blir ca 0,6 grad kallare / 100 meter höjd.

Sen når vinden toppen på bergskedjan. Den följer då berget nedåt, och nu sker det omvända. Men det magiska är att eftersom en massa vattenånga redan släppts på andra sidan, ökar temperaturen med 1 grad / 100 meter hela vägen.

Totaleffekten blir alltså att det kan bli rejält varmt på 'läsidan', betydligt varmare än luften som började resan på andra sidan.

Så var det idag.

Jag bor 15 minuter från berget, och här var det 2 grader. När jag kom till Courmayeur var det ca 12 grader, och det blåste som tusan. Nedåt från berget. Skumt, minst sagt. Skidorna höll på att blåsa av fötterna i sittliften upp.

Om du kära läsare inte orkade med hela teorin, så är praktiken desto enklare.

Det krävs ingen raketvetenskapsman för att lista ut att en kraftig 10-gradig vind som sveper nedåt ett berg som hade dåligt med snö till att börja med, inte förbättrar situationen.

Detta till trots har jag ändå åkt en hel del skidor idag, och det blev t.o.m. en utflykt till La Thuile.

Var fan är snön?

Dag 1

Okej, det finns ju inte en chans att jag kommer orka skriva varje dag jag är här, och ännu mindre chans att någon orkar läsa.

Men det är ju i alla fall den första dagen på skidor för säsongen, och i Italien. Jag struntar i att det kanske är sämsta snöläget som uppmätts. Det är snö! Snö som ligger på marken under mina skidor, och jag ovanpå. Det räcker för mig.

Det spelar ingen roll vilken väg jag väljer, när det är snö alla vägar.

Uppförsåkning

Han bara förbereder sig, reder sig, reder sig... När skall jag egentligen komma till en skidbacke? Det tar sin lilla tid att komma ut i backen när det är så mycket som skall fixas. Ingen semester det här inte.

Idag blev det en bilutflykt till Staffal, Gressoney för att hämta lifkort och titta in på våra Active Ski-hotell. Dessutom så stannade jag på vägen tillbaka i den lokala lite större staden Aosta, för att fixa förhoppningsvis det sista med infrastrukturen, dvs Internet. Utan att dra ut på berättelsen kan jag bara konstatera att i Italien tas det här med telefoni på allvar. Det är legitimation, oändliga mängder uppgifter och en enorm massa administration helt enkelt bara för nöjet att få betala hyfsat mycket pengar i månaden till en teleoperatör. Två timmar till i telefonbutiker har jag loggat i dag. Tekniskt verkar det fungera, däremot undrar jag inte om jag inte blev blåst i alla fall på mina två "gratis" månader Internet. Vi får väl se.

Den som tycker det kan vara krångligt att förstå svenska operatörers prisplaner och deras webbsidor har inte försökt tränga igenom motsvarande, fast på italienska. Men oj vilken nytta jag har fått av min franska! Engelska är det ju inte en kotte som pratar, men franska verkar alla kunna. Riktigt roligt att få träna upp franskan lite igen.

Men hur var det nu med uppförsåkningen? Jo, vägen upp till Staffal är ganska smal, brant och slingrig. Minst sagt. Jag har åkt den en gång förut med buss, men då var det mörkt - och tur var väl det! Nu rullade jag på uppför och försökte hålla jämn fart med medtrafikanterna.

Efter en stund kom jag på att det var något bekant med det här är att blicka runt kurvor och serpor, och korsa mitten så ofta det var fritt för att hålla en så rak linje som möjligt.

Jag har alltid varit ganska hyfsad på att cykla utför i berg, trots relativt begränsad erfarenhet. Det gäller just att koncentrera sig på att hålla blicken långt fram, och verkligen veta när det är fritt bakom en kurva som är skymd när man skär den men där sikten var fri lite tidigare.

Det var helt enkelt som att cykla utför, fast i bil uppför. Samma känsla på sätt och vis.

Nåväl, nu får det vara nog med uppförsåkning på ett tag hoppas jag, i morgon blir det äntligen dags för lite utförsåkning!

Avslutar med lite ordkomik. Det kan ibland bli lite oavsiktligt lustigt när ord och begrepp korsar språk- och kulturgränser. På vägen genom Tyskland såg jag transportfirman Smurfit, och här i Italien:

Vill man verkligen anlita bizzarrogroup.it ?

Man vet att man är i Italienska Alperna när...

... Kaffet alltid kostar 10 kronor och alltid är lika gott.

... Livsmedelsbutikens gondolskyltar listar Grissini som en egen varukategori.

... Öppettider är högst ungefärliga.

... Det tar över en timme att köpa ett kontantkort med legitimationskrav, 4 (fyra) underskrifter och en oändlig massa saker att fylla i på en webbsajt från 90-talet.

... Samma livsmedelsbutik som ovan spelar italienska smörsånger på hög volym.

... Inom fem minuter från att man klivit in på den mest kända after-ski-baren i snobbiga Courmayeur så har man sjunkit ned i en soffa med ägaren, bartendern samt kocken och blivit erbjuden öl, mat och cappucino (det senare accepterade jag).

... Hastighetsbegränsningar och andra trafikregler betraktas som rekommendationer.

... Mäklaren inom en timme berättat halva sin livshistoria, bjudit på fika samt krockat på parkeringsplatsen.

... Damen i telefonbutiken måste ringa och säga till han som vet svaret på mina frågor att nu får han faktiskt pallra sig tillbaka från baren eftersom det finns en kund.

... Färskvarorna i butiken ser så fräscha ut att man vill köpa allt man ser. Dessutom kommer nästan allt från Italien. Närproducerat liksom.

... Trippmätaren står på 180 mil efter två dagar men det känns som ingenting när man blickar ut över bergen.

... Man undrar var fan är snön!

En Väntad Resa

Även en lång resa börjar med ett litet steg

Jaha, så har det börjat. Den långt efterlängtade resan till Alperna, och förhoppningsvis 100 dagar med snö och skidåkning.

Dagen började med en frugal frukost, och sista koppen kaffe från min älskade espressomaskin på Dalgången. Vet inte riktigt varför det är så, men både Mikaela och jag är eniga om att den gör sjukt gott kaffe. Fast så illa är det ju inte, jag tar ju såklart med mig espressomaskinen - lite lyx måste man ju unna sig. Visserligen går ju inget upp mot en 1€ italiensk doppio i backen, men innan jag kommer dit, på morgonen kommer det sitta fint med en kopp på hemmaplan så att säga.

Efter frukost och packningen av de sista prylarna, så var det bara att rulla iväg 10 minuter före tidplan för att i lugnt temp köra till Göteborg och färjan till Kiel som går framåt kvällen. Resan dit gick hur bra som helst, och jag var där i god för incheckning och installation i min hytt "utan havsutsikt".

Dagen därpå började med liten sovmorgon, och därefter avfärd kl. 09.15 från färjeterminalen, Schwedenkai i Kiel. Inget tvivel om varifrån färjan kommer här inte.

Ställde in GPS:en på Lausanne eftersom planen var att övernatta någonstans däromkring, samt att ta en liten omväg runt Genèvesjön för att undvika två bergspass. GPS:en piper pliktskyldigt efter 2 timmar och säger "ta en paus", så så fick det bli. 12 timmar senare rullar jag in på ett flygplatshotell i Gèneve hur pigg och fräsch som helst, och utan några trötthetsperioder på vägen. Jag har dessutom lyssnat ut "Orange is the New Black" som ljudbok på vägen, himla bra sätt att hålla sig alert på långfärd! Märkligt nog funkar samma sak, dvs ljudbok, som godnattsaga på kvällen och då somnar jag omedelbart.

Min trotjänare Mégane rastar och blir matad någonstans i Tyskland.

Vegetarian som jag är har jag väl en del utmaningar att vänta de närmaste månaderna, så då var det en bra uppvärmning med middagen i Genève. Spaghetti med tomatsås och varm surkål. Tur jag gillar surkål. Men det var en Intressant kombination, även för mig som är van vid både det ena och det andra när jag komponerar vegetariska luncher och middagar på rester och annat som finns i kylskåpet hemma. Det är ju bara jag som håller mig till kaninmat i familjen, så det är inte alltid så lätt att få ihop en måltid på vad som finns.

Nu är det bara knappt två restimmar kvar i morgon till Courmayeur och mitt nya hem för de närmaste 4 månaderna!