Dag 20 - Un Prosecco per il mio amico

Jag vet inte om jag kan fortsätta äta lunch på favvostället Christiania. Det är ju stört omöjligt att få betala! Jag försöker verkligen förklara att jag inte har jättemånga gäster, att jag stannar hela säsongen och inte rimligen kan äta gratis varenda gång. Svaret jag fick idag var "pengar är inte allt". Jo, men, ändå.

Det är fascinerande. Vi vet bägge två att vi inte är riktiga kompisar. Jag gillar hans ställe för att de är trevliga och maten är prisvärd och bra. Han gillar mig för att jag tar dit andra som äter. Men det fungerar ju att vara trevlig, och bjuda till lite.  Här finns något att lära för oss svenskar vad gäller att se det långa perspektivet.

När jag kliver in skakar alla hand och frågar hur dagen varit. Ägaren Carlos sitter och käkar lunch med några pistvakter, men reser sig och hälsar och ropar till personalen "Un Prosecco per il mio amico".

Jag får ett bord och vips kommer ett glas Prosecco in. Det är ca. 10 cl, ett litet glas. En flaska Prosecco i butiken kostar 50 kronor typ. Kostnaden för att bjuda mig på det här glaset är alltså ca. 7 kronor. Men vad är värdet för mig? Det är svårt att säga exakt, men den lilla gesten betyder så mycket så värdet är antagligen minst det tiodubbla, kanske betydligt mycket mer.

En svensk restaurangägare som tog sig för att bjuda en gäst, oavsett anledning, på ett litet glas bubbel skulle antagligen begå en hel rad brott mot alla möjliga lagar. Det händer liksom inte. När jag sedan försöker betala notan i kassan kastar han den bara och skakar hand istället.

På vägen upp i första kabinen träffade jag två supertrevliga kollegor i resebranschen, Johan och Guido. Vi åkte ett åk, sedan fortsatte jag min pistvisningsrekognosering. Efter lunch träffade jag på dem igen, och efter lite övervägande hängde jag på några skogsåk i ett nytt område vid Peindent. De har kanske 7 säsonger i området bakom sig, så de hittar ju. Det var kalasfint, med knä- till lårdjup fin kallsnö.

Vi avslutade med vad som skulle vara en fika, men som av ytterligare en trevlig restaurangägare istället blev en hemkryddad Grappa. All moral verkar gå åt pipan här, men det kanske kan vara nyttigt för en tillknäppt svensk som jag att slappna av lite och inte vara så himla PK jämt.

På det temat, och även på temat "Man vet att man är i Italien när..." tillkommer nu "...reklamkort för den lokala after-ski baren ser ut så här:".

Bara i Italien tror jag. Vet inte riktigt vad jag skall tycka, men det är väl bara att skratta och ta det som det oskyldiga lilla skämt det förhoppningsvis är tänkt som. Inte som det sexistiska kvinnoobjektifierande symbolvärde det skulle kunna ha hemma i Sverige. Det här är ju i alla fall landet som uppfann begreppet tutt-TV. Därmed inte sagt att jag tycker det här är bra i någon absolut mening, bara att jag inte känner för att bli upprörd över det här och nu och bojkotta Café Roma för all framtid.

(Vänd upp-och-ner på bilden så klarnar det vad jag pratar om.)