Dag 76 - Aj

Det är ingen fara med mig, men idag gjorde det lite ont att vara skidåkare.

Det såg ut som det gjort de senaste dagarna, med låga moln och jättedålig sikt. Men av ren princip så åker jag ju upp till backen oavsett. Man vet aldrig.

Idag var det lite så, det var faktiskt ganska klart uppe på Youla, och det har kommit en liten aning snö också. Snön var väl egentligen helt ok, men det är hela tiden lite osäkert om det är hårt eller mjukt och sikten var ju långt ifrån perfekt trots allt. Jag betade dock av ett antal åk som första åkare, noll kö till Youla-liften var det också.

I tur och ordning blev det skrålinjen, övre delen av Canale della Spagnolo, Canale della rete och Nera.

Skidspetsarna över branta insteget till della rete.

Jag åkte först alla åk, ingen hade varit där före mig, bara en sån sak! Däremot var det gott om folk som kom precis efter i form av guidegrupper från Chamonix. Ett tag började jag undra om guiderna tog rygg på mig!? Varje åk kom det två grupper nästan direkt efter och åkte just det åket jag just åkt. De kanske hade mig som lavinröjare? Sanningen var ju att jag tog det ganska lugnt och testade av snön hela tiden på väg ned, tryckte till innan jag åkte nedåt och lät även en del snö rinna förbi innan jag fortsatte vid några tillfällen. Inga egentliga laviner, ingen flakbildning, men ändå en del snö.

Det som blev dagens sista åk slutade lite snöpligt. Sikten var ju ganska god en bit upp, men blev superdålig på väg tillbaka efter övre delen av åket. Av just det skälet åkte jag korta åk, och återanslöt pisten mot Gabba-liften istället för att fortsätta hela vägen ned till Val Veny. Men jag var tvungen att traversera en bit i dimman.

Nu vet jag ju att det inte finns några stup där, det enda som finns är en stor vindbrunn kan man väl kalla den, som jag brukar ha som riktmärke när sikten är god. Idag åkte jag ned i den, till min stora förvåning, och till min nackes förtret. Marken försvann under fötterna och jag föll kanske 2 meter ned till tvärstopp, bägge skidorna löste ut, och kroppen fortsatte enligt fysikens lagar framåt och stannade inte förrän jag körde huvudet rätt in i motsatta sidan av gropen. Under 10 cm snö var det hårt. Det lät förskräckligt i nacken, ett otäckt obeskrivligt kraschande ljud som jag helst inte upplever igen, och sedan tog det stopp.

Det runda hålet till vänster är alltså där jag körde ned huvudet.

Det irriterande med denna lilla incident är ju att jag verkligen kan terrängen, och visste om att gropen fanns t.o.m. Bara inte just där, hehe. Ännu mer irriterande är ju att ungefär 2 minuter efteråt var sikten ganska ok även här.

Nåväl, till mitt försvar så hade jag verkligen väldigt låg fart, eftersom jag vet att när man kör blint så kan sånt här hända. Jag visste också att det inte finns några riktiga stup. Bara himla oflyt att träffa det enda hålet, och just den minuten sikten var som sämst. Men sånt händer, och nu känns det ganska ok. Lite stelt, men jag tror inte det kommer hindra mina fortsatta äventyr.

Jag fick faktiskt några under omständigheterna riktigt bra åk i orörd snö dessutom!