Dag 70 - Sol, Slask och Stighudar

Gårdagen skulle det ju bli svår att toppa, men vi gjorde ett tappert försök!

Jag har ju flyttat mig till granndalen Champoluc, för att bo hos Josef och hans rumskompisar i en riktig bummarlägenhet. Stor, välbelägen och nu har jag i alla fall fått en liten mini-dos av det riktiga bummarlivet, det där som jag skulle levt för 25-30 år sedan om jag hade fattat grejjen då. Bättre sent än aldrig är ju lite temat på hela den här säsongen, och det har ju så här långt visat sig väldigt sant.

Dagen började med att jag mötte upp Johanna och hennes kompis Emilia på pistvisningen med sista Active Ski-gästerna i Gressoney för säsongen. En god tur i solskenet och fina, men lite hårda, pister. Avslutade med lunch på 2727, restaurangen på Colle Betta som har alpernas bästa pizza, särskilt min favorit Resegone som görs med spenat och ett helt ägg på toppen, med bästa pizzadegen dessutom. Fantastiskt gott!

Därefter passade vi på att försöka reka eftermiddagens topptur till den förlorade dalen från andra sidan så att säga.

Dalen till vänster om den stora dalen var målet.

Det var inte helt klart om jag skulle hinna tillbaka till Champoluc, eftersom vi började efter lunch, men jag tänkte att går det så går det och går det inte får jag väl be snällt om att få sova på någons soffa eller nåt. Hela den här säsongen har varit väldigt nyttig för mig för lite personlighetsutveckling. Jag har fått lättare att resa, numera kan jag packa väskorna och sticka iväg på obestämd tid med några timmars varsel och det känns inte ens jobbigt. Även dagen var nyttig eftersom jag helt enkelt bestämde mig för att inte bry mig om klockan för att undvika risken för stress, och jag insåg att det kommer att lösa sig på ett eller annat sätt. Inget att oroa sig för helt enkelt, så då gjorde jag inte det.

Vi åkte upp till Indren i alla fall, och David och Fanny som dels hittar och dels också har samma bok som jag har, Polvere Rosa, ledde vägen. Jag vet av egen erfarenhet att det är verkligen inte lätt att begripa beskrivningarna i en sådan där guidebok och man måste beta av dem lite en efter en för att förstå hur det funkar.

Skrålinjen ut från Indren blev det och efter en stund var det dags att sätta på hudarna. Vi hade med oss en förstagångshudare, Felix också, men det gick som smort.

David jobbar på sitt håll...

Oj vad jag gillar att tura med det här gänget. Inte nog med att de är supertrevliga och säkerhetsmedvetna - jag är inte ens sist med att få på hudarna, och hinner t.o.m. fota lite!

...medan Fanny och Felix gör detsamma. 

Vi knatade på en stund, vet inte riktigt hur länge, men gissningsvis ca 45 minuter tills vi kom dit vi trodde var rätt. Där var dock en rejäl vinddriva och det var väldigt svårt att se hur åket skulle bli. Det såg ut som att det skulle gå, men det var inte uppenbart. Till sist efter mycket funderande bestämde vi oss för att backa, och åka ned en bit.

David och Fanny diskuterar med guiden.

Vi råkade möta en guidegrupp vid nästa ställe, men insåg efter en stund att vi saknade utrustning och skills. Här behövdes troligen rep, och kunskap om hur man använder grejjorna. Så, det blev till att backa ytterligare lite och ta en variant på gårdagens sista åk ned i Salza-dalen. Men det var helt ok, riktigt bra stundtals, och det var en superfin tur uppåt i alla fall.

Lite krock där traversen blev en uppförsbacke.

Dessutom insåg vi att vi nog var rätt från början, så vi hade kunnat åka ned där vi var. Men nu vet vi det till nästa gång!

Vi åkte och åkte och åkte, och sedan vidtog världens längsta traverstransport genom en skog och till sist var vi nere i Staffal. Jag klev på sista kabinen med 5 minuters marginal, och kom ned till Frachey utan besvär. Där var det dock inte så uppenbart var och när den utlovade bussen till Champoluc skulle gå, så jag frågade några italienare, och det ville sig inte bättre än att jag direkt fick erbjudande om skjuts så jag blev släppt utanför dörren av banktjänstemannen Fabio som tog med sig svettiga jag i sin superlyxiga Audi. Jag har uppenbarligen fått lite flyt i franskan, eftersom Fabio som pratade bra franska frågade mig på fullt allvar om jag var fransman eller belgare. Najs! Inte för att jag är så bra på språket, men det känns som uttalet kommer tillbaka och en del meningar låter nog nästan genuina.

Champoluc som samhälle ser lite amerikanskt ut, en "Main Street", med bilar, barer och affärer utmed en kort sträcka som är själva centrum.

Kunde varit i Colorado, eller?

Jag avslutade skidåkningen med en öl och anti pasti på en bar vid liften, och åt sedan en riktigt italiensk middag på den lokala restaurangen där jag bor. Mycket trevligt!