Dag 72 - Den Kortaste Dagen

Tillbaka i mitt Courmayeur möttes jag tyvärr av säsongens sämsta dag. Nog för att jag åkt i dålig sikt, men idag var det rekord. Det gick inte ens att åka i skogen med någon behållning, dels var sikten riktigt dålig där med dels var ju inte snön något att hurra för.

I verkligheten var nog sikten lite sämre ändå.

Jag åkte i en timme, och gav det verkligen en chans, men det var faktiskt hopplöst och jag kände att skaderisken var lite för stor om jag bara skulle dundra på i blindo.

Ännu tristare är ju att det varit så varmt, så det är inte mycket snö kvar på lägre nivåer. Pisten ned till Dolonne är stängd, och på platser där jag åkte midjedjupt för några veckor sedan är det barmark nu.

Vad är fel med den här bilden?

Nu står hoppet till prognosen om lite kallare väder framåt veckan och kanske, kanske ett rejält dump. Faktum är att det snöade ju lite även idag, men det kändes som ett väldigt lätt snöfall som maximalt ger några cm, men allt är ju bättre än inget.

Jag börjar inse att jag riskerar att drabbas av en post-vinter-depression, ja alltså inte en depression i medicinsk mening, men en stor portion vemod och saknad. Inte bara för att snön försvinner och det inte går att åka skidor, utan för att alla skidkompisar också försvinner tillbaka till sina respektive vanliga liv liksom jag själv.

Trots att jag åkt en hel del alldeles själv och tycker det är alldeles underbart så är det spontana kamratskapet i snön också värt så oerhört mycket. Från mitt perspektiv tycker jag åldersgränser till stor del suddas ut. Jag har åkt skidor, umgåtts och pratat om allt möjligt med både killar och tjejer i alla åldrar från 20+ till 60+. De allra flesta är ju förstås betydligt yngre än undertecknad, men det är inget jag egentligen reflekterar över i själva stunden. Det är omöjligt för mig att veta utan att fråga, och det har jag inte gjort, hur andra ser på mig. Förhoppningsvis är det någorlunda ömsesidigt att den gemensamma upplevelsen dominerar över sådana potentiellt besvärande faktum som att jag har barn i samma ålder som en del jag åker med.

På tal om att åka själv, så insåg jag i ett samtal igår att jag vill verkligen fortsätta att åka och vistas på baksidan av berget, gå på topptur och andra aktiviteter lite längre bort från liftarna helt ensam. Tyvärr är det helt oundvikligt att riskerna ökar i sådana situationer, eftersom när man är själv finns ingen hjälp att få om den behövs. Men eftersom ensamheten är en fundamental del av upplevelsen jag är ute efter, måste det vara så. Däremot finns det ju lite teknik att ta till som kan minska riskerna, så jag skall skaffa en Spot satellit-GPS. Så fort man kommer bort från bebyggelse är ju telefoner inte att lita på, men satellittäckning har man nästan alltid. Dessutom är det roligt både för en själv, anhöriga och vänner att se vad man haft för sig.

Flera gånger de senaste dagarna har jag insett att dagen när säsongens sista åk sker närmar sig. Lite osökt kommer en fras från en gammal låt av Monica Törnell upp i minnet. Refrängen i "Vintersaga" lyder: Det är då som det stora vemodet rullar in / Och från havet blåser en isande, gråkall vind. Den känslan sveper lite genom kroppen när jag tänker på att allt har ett slut, även denna min första säsong.