Dag 71 - En Dag i Solen

Min sista dag i Monterosa Ski för den här gången. Lite tråkigt att lämna de nya vännerna och snön, men så är det.

Jag har fått 4 helt otroligt bra dagar med osannolikt bra åkning och lärt känna en massa nya underbara människor, så det är ju inget att hänga läpp för. Allt har sitt slut, men jag har dagarna med mig i minnet och även här på bloggen med lite kom-i-håg-text och bild så jag kan sitta hela sommaren och hösten och låta mig inspireras inför nästa säsong.

Josef i Champoluc som var så vänlig att låta mig natta över två nätter i deras lägenhet var ju på eget bergsbestigaräventyr så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av den här dagen, när Johanna som har kompisen Emilia på besök frågade om jag ville åka med Emilia medan Johanna åkte iväg på guidad tur med några gäster. Såklart jag ville!

Jag var lite optimistisk med tiden och stämde träff 9.15 i Staffal, men liftarna var inte riktigt på min sida i den planeringen.

Detta mötte mig vid första liften.

Hela schemat för liftöppningen är inte riktigt anpassat efter hur lång tid det tar mellan liftarna.

Även nästa lift blev det väntetid vid.

Men det var ju lite kul att åka i första kabinen respektive stolen i tre liftar på rad. Ännu roligare var ju att åka nästan först hela vägen ned från Bettaforca till Staffal i full fart utan stopp. Jag ville ju inte låta Emilia vänta mer än nödvändigt. Det blev 15 minuter försening till sist, men det var ju sol och hon såg inte allt för ledsen ut för det.

Jag föreslog att vi skulle åka från Indren, mest för att ha gjort det, väl medveten om att det skulle var rejält uppåkt. Det var det också, det jag kanske inte riktigt tagit full höjd för var hur himla stenhårt det var också. Åkningen var bland den mindre njutbara, och mitt vänsterben tog en hel del stryk. Gillar inte hårt och stötigt, men ned kom vi.

Emilia vid ingången till örnkorridoren.

Vi tog den klassiska vägen ned, via Canale di Acquila, Örnkorridoren.

Det var nästan en fördel att det var så uppåkt faktiskt.

När vi åkt själva åket, innan transporten tillbaka till liften, så föreslog jag att vi skulle stanna vid restaurangen som ligger mitt i ingenting där, Rifugio Orestes Hütte. Emilia var med på noterna, så sagt och gjort. Vi köpte varsin kaffe och satte oss i solstolar och bara pratade och njöt! Vet inte riktigt hur länge vi satt där, men det måste ha varit åtminstone 1,5 timme och bara pratade om ditt och datt och gottade oss i solen.

En sak vi pratade om var hur viktigt det är att identifiera sig som något mer än bara sitt jobb. Det är bra att vara trygg i sin yrkesroll, men man blir faktiskt så mycket starkare som individ när man har flera ben att stå på. Jag identifierar mig ju t.ex. numera inte bara som programmerare, utan även som cyklist, skidåkare, pappa och andra saker som kommit med åren. När jag slutade gymnasiet var jag verkligen ganska osäker socialt, och hade svårt att knyta nya kontakter. Men både cyklingen och framförallt skidåkningen har gett mig så otroligt mycket mer än bara upplevelserna med själva åkningen. Alla dessa underbara och trevliga människor jag fått förmånen att börja lära känna tack vare skidåkningen berikar verligen mitt liv. Förhoppningsvis kan jag ge lite tillbaka också, jag försöker i alla fall så gott jag kan. Jag kan inte lista alla här, för då glömmer jag bergis någon, men om du åkt skidor med mig är du en av dem jag pratar om!

Så här gott kan man må på Orestes med sol och sällskap!

När vi bestämt oss för att solen värmt upp lite mer, gav vi oss av och mycket riktigt var åkningen mycket mer njutbar nu. Vårskidåkning helt enkelt.

Efter ett åk till började det kurra lite i magen, så vi smet in på Alpenhütten Lys, strax ovanför Gabiet och åt en förvånansvärt god pastalunch. När vi suttit där ett tag ringde Johanna och sa att hon var färdig med sin guidade tur, eller rättare sagt hoppat av den eftersom gruppen var lite ojämn, och gärna vill möta upp med oss.

Dagen avslutades med ett åk till från Salati till Gabiet i dalen skiers right om liften, och därefter smet jag iväg och tog sista liften tillbaka till Frachey och min bil för hemfärd till Courmayeur.

Johanna i tjänsteuniformen!