Dag 59 - Skogsåkning och Vårtecken

Morgonen började olycksbådande. Det lät precis som en sandsopningsbil utanför. Sprang genast ut för att kolla, och mycket riktigt. Nu börjar de sopa gatorna. Extremt illavarslande, visserligen är det här nere i Morgex, men ändå.

Hemma i Stockholm känns det mest bra när de börjar sopa gatorna, vintern har ju varit slut sedan länge då och det är alltid trevligt att plocka fram landsvägshojen för att ta den första utomhusturen för våren på nysopad asfalt. Men här åker jag ju skidor, och jag har 41 dagar kvar med snö innan jag når 100. Vill inte se några gatusopningsbilar. Inte än på ett tag.

Eftersom jag åkte helt solokvist igår, passade det bra med sällskap idag. 4 glada "strong ski boys" och farbror Svante drog ut på upptäcktsfärd. Tyckte det var dags för mig att lära känna ett av de allra mest klassiska åken här, Arp - Dolonne, som jag på något sätt missat hitills. Antagligen för att Rocco som jag åkt med alltid vill visa något ännu bättre. Inte mig emot. På tal om Rocco så möter man honom titt som tätt, även idag dök han upp på Arp där han skulle ut och gå på hudar med lite andra kompisar. Hade ju varit kul att hänga med dem, men idag fick det bli jag som var lite småguide, enligt principen blind leder blind. Inte riktigt, men jag hade ju inte åkt åket, vilket jag var väldigt, väldigt tydlig med.

Övre delen av åket var helt ok, men när vi kom in i skogen, oj vad det hade blåst. När man talar om skogsåkning brukar man ju mena att åka mellan träden, och någon enstaka gång in i träden. Det senare är ju visserligen en otroligt dålig idé men sånt händer ju ibland, bevisligen. Men idag var det mer att åka på skog istället för på snö. Marken var bitvis helt täckt med grenar, bark, kvistar, kottar och något enstaka helt träd. Det visar sig att det är ganska ok före på lärkkvistar och granbarr, bara aningen sämre än sorbetsnö ungefär.

Det var lite synd på åket, snön var ju väldigt solpåverkad också och stundtals inte bara tunn utan helt borta. Men det var inget svårt att se potentialen i åket med lite bra snö! Det kan lätt bli helt magiskt om det bara faller två-tre decimeter kallsnö.

Nu har jag i alla fall åkt det, och även om det är synd att säga att jag hittar nu så vet jag i alla fall ungefär hur det fungerar om jag nu får förmånen att åka först lite senare i år, eller nästa år.

Vi fortsatte till Dolonne, upp igen och sedan lite kö upp till Youla och sedan vidare till Arp för ett nytt åk på andra sidan, ned mot Val Veny. Nu blev det mitt favoritåk, Vieille, som även denna gång levererade riktigt bra snö under omständigheterna och en hel del fina ytor att ta ut svängarna på.

Mina skidkompisar för dagen. Strong Ski Boys var ordet.

En av dagens skidkompisar bor delar av året i Valtournenche, och gav ytterligare ett exempel på hur italienskt Italien kan vara. Jag har i tidigare liv jobbat lite med företag i Italien och det här med att få fakturor betalda har alltid varit en utmaning. Det visar sig att om man t.ex. parkerar fel, får man 40% rabatt på böterna om man betalar snabbt. Det säger ju en del om hur betalningsmoralen är generellt sett om man är beredd att rabattera så kraftigt mot att få betalning i tid.

På tal om "Strong Ski Boys". Tror att all fysisk aktivtitet börjar ge lite utdelning. Ryggsäcken känns inte lika tung, skidorna är ganska lätta och jag går om och skejtar förbi de flesta utan att bli vansinnigt andfådd, trött och svettig. Kanske snart kan kvala in i.

Även skidåkningstekniken börjar väl utvecklas en aning. Jag kommer aldrig att bli en sådan där skidåkare som gör att allt ser så lätt och naturligt ut hur svårt det än är, men sakta men säkert känner jag mig tryggare och tryggare i väldigt varierande förhållanden. Får jag bara till resten av säsongen kanske jag känner mig säker nog på skidor för att riktigt kunna njuta av åkning i t.ex. Japan och Nordamerika. Det känns ju inte rätt att lägga så mycket pengar som det blir på en skidresa och sedan bara behöva kämpa istället för att njuta.
Varför allt prat om "Strong Ski Boys"? För ett antal år sedan reste familjen bestående av undertecknad, fru och två tonåriga barn till Andermatt med Active Ski. Vi ville gärna åka offpist, men vi var inte särskilt erfarna. Vi bokade guiden Ivan, och de satte ihop en grupp med oss 4 och 2 killar till om jag minns rätt.

Redan vid första åket blev det svårt, mamma Karin orkade inte bootpacka på så hög höjd så jag fick bära hennes skidor (Ivan gjorde sig inget besvär). Detta hårda tempo ledde till att Karin blev trött, och så även jag. Jobbigt att bära två par skidor, och då hade jag inte mina fina lätta randonnépjäxor heller och jag är lite höjdkänslig. Tungt. Daniel åkte snowboard och hade både svårt att hålla höjd på långa skrålinjer och att ta sig fram på transporter.

Det hela ledde till att efter lunch var vi rejält slitna, och hade faktiskt inte fått någon vidare upplevelse. Dessutom upplevde vi ju att vi sinkade de andra vilket var lite stressande. Det var då Ivan kläckte ur sig att han var minsann van vid "Strong Ski Boys". Det var inte tal om att anpassa turen efter gästerna, nä det gällde mest att få åka så mycket skidor som möjligt.

Tyvärr var kanske denna upplevelse en del av det som gjort att vare sig Daniel eller Karin är fullt lika offpistintresserade som jag och Mikaela, som på ett föredömligt sätt lyckats förtränga det mesta av denna tur tror jag.

Detta om "Strong Ski Boys".