Dag 79 - Adrenalinjunkie, jag?

Ännu en dag med bra sikt, men dessvärre mestadels gammal töad/omfrusen snö. Men jag kan inte låta sådana petitesser stoppa mig från upplevelser på skidor.

Idag var jag själv, och lyckades undvika att få sällskap på det enkla viset att det bara var jag som åkte upp till Arp i första omgången. Jag hade en plan att jag skulle åka ned direkt från Arp, mot Youla-pisten och återansluta till skrålinjen från Youla och sedan ta mig bort till Canale di Dolonne där jag inte varit på ett antal dagar.

Rekade insteget för den direkta nedfarten från lifthuset vid Arp, men beslöt mig för att avstå. Det finns två vägar in, en över ett gäng stenar som jag ärligt inte förstår hur någon tagit sig förbi med skidorna i behåll. Den andra gick lite till höger, och där finns faktiskt en liten repstump att hålla sig i, men det är väldigt smalt, brant och stenigt. Kändes inte rätt. Fegade ur.

Istället promenerade jag en bit med skidorna av upp längs med kanten, och klev in där. Betydligt lungnare, men fortfarande vad jag för ett år sedan skulle kallat sinnessjukt brant. Någonstans kring 45-50 grader, jag stannade faktiskt inte och mätte vilket jag skall försöka rätta till nästa gång. Måste träna mer på att bedöma lutningar, och jag har ju en inklinometer i fickan jag tar fram då och då. Fast när jag stod där kändes det helt enkelt brant, jag var själv och hade lite pulspåslag. Klart utanför soffzonen.

Insteget mitt i bild till höger, vid inbuktningen.

Det var ganska bra underlag, och även om jag var klart utanför gränsen för komfort kändes det aldrig riktig dåligt. Sista biten av promenaden var kanske otrevligare än själva åket eftersom det gick nedför en liten bit, och det kändes helt fel utan stegjärn. Jag backade upp, satte på mig skidorna och gled ned de sista 50-100 metrarna. Bra beslut tror jag.

När jag kom ned tog jag en högre skrålinje bort mot kammen över till Canale di Dolonne där jag hoppades på att tajma in när snön mjuknat i solen.

Jag åkte ned under den stora svarta trekanten överst i bild, skråande skiers left och sedan ned i svackan med snö. Tittar man noga ser man mitt spår, som övergår i början på en skrålinje som går ovanför den lägre.

Vy tillbaka från kammen mot Dolonne.

Det var lite jobb att spåra upp hela den övre skrålinjen själv, och faktum är att dagen som totalt sett blev rätt tuff känns lite i kroppen för ovanlighetens skull.

Ändå rätt ok så många dagar efter snöfall.

Jag lyckades rätt bra med tajmingen och fick ett bra vårsnöåk ned halva Canale di Dolonne, sedan vände jag in mot sommarleden tillbaka till pisten. Jag vet att det är ingen idé att ens tänka tanken att försöka köra hela Dolonne ned. Det blir bara en lång och jobbig promenad utan skidor.

Efter detta lite arbetsamma åk, bestämde jag mig för att utforska nedfarten från Cresta Arp högst upp ned mot Vesses, i princip andra sidan mot förra åket.

Promenaden upp, även om den inte egentligen var så märkvärdig, var ändå ganska adrenalinproducerande. Bara saken att gå där alldeles själv uppåt utmed en kam med stup på ena sidan och en rejäl brant på andra sidan är trots allt inte som att ligga hemma i soffan.

Vy ned mot Arp-liftens topp, innan nedfarten.

Nedfarten var även här lite brant, eller kanske mycket brant om jag skall vara ärlig, och vägen ned var inte helt självklar men det blev ganska ok. Kände mig lite darrig i benen och vågade inte hoppa runt riktigt där jag ville, utan hasade lite mer än jag egentligen ville ned. Men åket som helhet blev riktigt bra, och nu fick jag dessutom veta att någon lagt ut en liten bro där man korsar bäcken nere i Val Veny. Synd, jag som hade tänkt vada som sista utväg!

Ett par gånger idag kände jag att jag var klart utanför komfortzonen. Höjd puls, adrenalinpåslag, inte direkt rädd, men lite åt det hållet. Lite funderingar typ "Varför gör jag det här? Det här känns ju lite jobbigt.".

Jag har funderat på det förut, även om det är först den senaste tiden jag gjort sånt här helt på egen hand, dvs inte varit med en grupp som eller någon annan som visat vägen och hjälpt mig flytta gränserna. Nu flyttar jag gränserna helt på egen hand. Saken är ju den att när det är jobbigt, är det ju egentligen inte behagligt. Det är ju jobbigt! Ändå gör jag det. Igen. Och igen.

För ett antal år sedan, när jag jobbade på Cap Gemini, gick jag en ledarutbildning där det bl.a. ingick olika varianter av personlighetsanalyser. En sak som framkom då från mina kurskamrater var att de såg mig som en tävlingsmänniska. Jag hade aldrig sett mig själv så innan, men när jag funderade på det ett tag så fick jag erkänna för mig själv att det nog är så. Det tar emot att släppa förbi någon, det blir tävling.

Min självbild kring risktagande är att jag är extremt säkerhetsmedveten och riskminimerande. Det är jag nog också i ett perspektiv, men samtidigt måste jag snart erkänna för mig själv precis som det här med tävlingsmentaliteten, att någonstans i mig bor en liten adrenalinjunkie trots allt. Eller så är jag bara dum i huvet. Eller så är det samma sak.