Dag 62 - Schnubig

Efter en hel höst och vinter frisk som en nötkärna kom verkligheten ikapp mig igår. Jag kände nåt i kroppen på morgonen, och nåt i näsan på kvällen. Snuva. Och så lite hosta. Klart seg dag. Men det var ju rekningsdag i Vebier, så det var bara att reka.

Eftersom jag måste försöka sova bort det här eländet blir det mer bilder än ord idag. Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag förstår varför man vill åka skidor i Verbier, fast problemet är bara att det är rätt många andra som också förstår. Det är ganska rejält hårt belastat trots de enorma ytorna, men jag misstänker att även här kan man få riktigt fina åk om man bara gör sig lite besvär och går på hudar eller bootpackar en liten stud.

Det jag inte förstår är hur någon har råd att bumma, eller ens tjänsteresa hit. En halvliter vatten, 50 kronor. En portion pasta med tomatsås, 180 kronor. En hamburgare på en sitta-ned-restaurang, 350 kronor. Allvarligt talat, det är löjligt dyrt. Att bara tänka på mat gör ont i plånboken.

Okej, jag kan ha fel, men jag är rätt säker på att det vi ser nedan är Monte Bianco med sina två toppar. Utsikten från Mont Fort är helt ok.

Home, sweet home. Monte Bianco di Courmayeur i fjärran, utan snö :-(.

Obligatorisk selfie på toppen av Mont Fort.

Om jag ser missnöjd ut är det endera för att det är ljust, eller för att jag är snuvig.

Trots snuvan navigerade jag ned för opisten från Mont Fort utan några problem. Jag tog det dock extremt lugnt för att inte få upp pulsen. Men jag tror jag skulle kunna gilla att träna att köra mer puckel, det är härligt adrenlin- och pulsdrivande!

Aningen uppåkt. Men jag förstår grejjen efter ett snöfall.

Mont Fort på lite avstånd. Stora ytor är det.

Soligt var det också.

Aatschoo! Snörvel. Host. Nu skall jag sova mig frisk. Gonatt, over & out.