Dag 64, 65 - Transfer, 3-årsdag och Fawlty Towers à la Verbier

Igår, dag 64, blev ännu en sådan där intensiv dag som bara fortsatte fram till det blev för sent att skriva nåt här. Dessutom mår jag inget bra, förkylningar när jag väl får dem brukar drabba mig hårt med ihållande hosta. Ibland 4-6 veckor. Nu skall jag inte ta ut det i förskott, men usch vad ynklig jag är. Hostar, snuvar, ont i huvudet, täppt så att det susar i öronen och kanske t.o.m. en liten släng feber.

På förmiddagen fick jag i alla fall glädjen att åsterse gamla Cap Gemini-kollegorna Pernilla, Robert och Petter samt respektivarna Joe och Sofie. Det var en salig blandning av redskap med 3 telis, 1 snowboard och 2 alpina. Pernilla som varit i Verbier många gånger agerade guide på ett proffsigt sätt, kändes som man hade en egen guide i systemet.

Pillan på väg ned mot Tortin.

Medtagen av förkylningen försökte jag sova lite på vägen till Gèneve för att hämta gästerna.

Men vem tog egentligen bilden?

En fråga som börjar bli akut är: "Hur svårt kan det vara för en busschaufför att ta reda på vad hen skall göra vid hämtning, och vart hotellet ligger?". Inte vid en enda transfer den har säsongen har chauffören lyckats med båda dessa saker. Igår, vid hämtningen i Genève var instruktionen till chauffören glasklar. Anmäl dig vid AlpyBus-disken när du parkerat bussen. Vad gör chauffören istället? Hen ställer sig för att ta emot passagerare, vilket i och för sig är en god tanke. Ibland är det ju just så. Men vad har hen för skylt? Gästföretagets namn? Nix. Active Ski? Nix. Utan namnet på han på Active Skis kontor som gjorde bokningen! Jag förstår hur det blir så, men det är ändå anmärkningsvärt att det alltid glappar någonstans. Inte heller hittade hen till hotellet. Hen har väl en GPS och smarttelefon med kartor som alla andra, men ännu är det ingen busschaufför som gjort sig besväret att ta reda på vart de ska i förväg. Strul, alltid strul. Det löser sig ju, men med onödigt strul. Livet som reseledare består delvis av återkommande frustrationer av detta slag, fast det mesta är faktiskt riktigt roligt.

Som tur vad hade jag redan dagen innan genomskådat den alltför optimistiska tidsplanen och flyttat fram ankomstmiddagen en timme, det blev perfekt tajming. Men det blev sent, så jag kom hem lite före 24, dödstrött, dödsrosslingar djupt nere i lungorna och en näsa som definitivt inte blivt godkänd på ett dagis. Ni som har eller haft småbarn vet, grönt nasalt mucus betyder omedelbar VAB. Själv skulle jag behöva någon som tog en VAS-dag eller två.

Idag var det ju dags för pistvisning, hotellbyte, after ski och ännu en middag med gästerna där jag skall hantera betalningen och fixa med sånt som behöver fixas med. Hostade en del i natt, och känner mig lite vimsig, men ett serviceyrke är ju ett serviceyrke och jag tänker att lite frisk luft borde ju kunna vara bra. Det är ju inte direkt ansträngande att åka pist med en större grupp gäster. Inte någon gång tidigare i alla fall, idag var mindre kul. Första dagen på 65 dagar som det inte var jättekul att åka skidor. Det var helt ok, men inte superkul. Som tur var hade jag fått hjälp från kontoret att ragga upp en lokal säsongsbummare, Albin, som hjälp. Jag förklarade situationen och han tog kommandot direkt, och jag kunde lägga mig sist och samla upp kön. Det blev nog pistvisningen med högst fart på hela säsongen, Albin drog på och gästerna hängde på.

Klockan 11 hade vi därmed avklarat det planerade programmet, så vi fikade och sedan tog vi ett "gult", semi-offpiståk för att utmana gästerna lite. Det gick över förväntan och alla kom ned hela och glada, och även det blev lite kämpa för några såg jag inga sura miner.

Vid 13-tiden var det lunch, där jag fick den genom tiderna mest smaklösa och tråkigaste woken ever, till det facila pricet av 170 kronor. En mikrad Findus djupfryst wok är betydligt bättre på alla sätt, och den är inget vidare heller. Längtar lite hem till Italien där maten alltid är god, priserna rimliga och kaffet suveränt och aldrig, säger aldrig, bryggs i en helautomatisk tryck-på-knappen-maskin med pulver vilket är vad de gör när man beställer en cappuccino här.

Efter lunch gav jag upp. Kastade in handduken. Vek ned mig. Bet i gräset. Hälsade hem. Det är ju aldrig för sent att ge upp, men nu var det dags. Jag fick ett gentilt erbudande från gästerna att få permission från after ski-närvaron, vilket jag accepterade. Hämtade grejjorna och bilen på andra hotellet, åkte förbi dagens och morgondagens restauranger för att kolla veggo- och allergiläget och sånt, samt checkade in på nya boendet, MAP Verbier-Village eller Fawlty Towers, Verbier-edition.

Det är svårt att riktigt förmedla, men den engelska värdinnan var som en kvinnlig Basil Fawlty ur Fawlty Towers, fast utan Basils charm. Överlägsen, snål, och med en mycket stark uppfattning om att hon gjorde mig en stor tjänst som förtjänar mycken tacksamhet från mig genom att acceptera CHF 150/natt för ett trebäddsrum i en ombyggd källare, med spånskiveindredning och med nöd och näppe plats för de nämnda bäddarna.

Här bor jag.

Vi kom lite på fel fot redan från början, för jag kom ju vid fel tid. Det står ju på webbsajten att incheckning sker mellan 17.30 och 18.30. Det hade jag läst, men fel, så jag trodde det var 13.30 - 18.30. Mea Culpa, men nu var hon ju visserligen där, men regler är till för att följas. Jag lackade ur en aning, lätt febrig, supertrött och förklarade att jag väldigt, väldigt gärna skulle vilja få ut min nyckel när jag och hon nu var där. Mycket motvilligt gick hon med på det, men eftersom hon nu förstod att jag var förkyld skedde resten av konversationen med hon hållandes sin ena arm framför ansiktet som skydd mot mina elaka virusar. Själv höll jag armen framför munnen när jag hostade.

Sedan följde en lång uppläxning om alla husregler. Ta av skorna här. Stäng den här dörren. Häng upp den här mattan efter dusch. Torka av disken. Lägg nycklar här. Lägg lakan och handdukar här. Det bara fortsatte och fortsatte. Kändes ett tag som jag kommit till en anstalt, inte ett hotell/vandrarhem. Bäst blev det på slutet när hon konstaterade att eftersom jag bara skulle vara en person i trebäddsrummet jag betalt för så skall jag ligga i den sängen, och under inga omständigheter lägga något på de andra sängarna eftersom de lakanen var rena. Hon skulle återkomma och dra ett överkast över sa hon! Ungefär här slutade jag lyssna, kopplade på ett automatleende och sa "Thank You", "Yes, of Course", "Absolutely" och "No Problem" lite slumpmässigt utan riktigt höra eller förstå vad hon sa under resten av förmaningsrundan. Helst skulle jag vilja säga något oskrivbart, men jag lyckades behärska mig och simulera någon slags hövlighet. Om hon sedan klagar på mig för att jag nu norpat en av mina icke-närvarande rumskompisars men betalda kudde för att kunna ligga lite högre, ja då får vi se.

Jag måste ju nyansera det hela lite och WiFi'n är faktiskt riktigt bra, t.o.m. i mitt lilla källarkyffe och det är rent. Huset som sådant är ett rätt flott Chalet, men jag får liksom Harry Potter-associationer av mitt rum längst ned i källaren, lite som hans skrubb under trappen.

Idag är det den 13:e Mars 2015. Exakt 3 år sedan, den 13:e Mars 2012 var dagen jag inte skulle åkt det sista åket. Det där åket med ett litet felskär som landade mig i en fjällbjörk, tre operationer och årslång rehab osäker på om jag skulle kunna åka skidor på riktigt något mer. Jag skrev en del om det innan resan under rubriken Hur Allting Började. Men trots lite småproblem med benet, ffa på hårt stötigt underlag, kan jag faktiskt åka skidor mer och bättre och roligare än någonsin! Tack P-O!