2015-02-03

Dag 27 - Japaner, Japaner, Japaner och Lite Allvar

Med tanke på att varenda skidåkare jag känner, i stort sett, verkar spendera minst 3 veckor i Japan den här säsongen, känns det ganska bra att Courmayeur kryllar av japaner just den här veckan.

Var åker japanska skidåkare när de är trötta på tung blötsnö och nollgradigt gråväder? Till Courmayeur förstås!

Hur känner man igen en japan i backen?

Det gör man inte, men 10 känner man igen på att de alla har identiska skidkläder! Skidkompisen och numera Active Ski-kollegan Ida kommenterade ju angående det förlorade bagaget förra veckan att i Japan är det vanligt att man hyr även kläder. Verkar som det gäller även när man reser till Europa för att åka skidor.

Ytterligare en indikation på att Courmayeur inte var ett så dumt val ändå, är att jag träffat inte mindre än tre grupper svenskar som bokat om eller spontanbokat en resa till just Courmayeur eftersom det bl.a. är här snön faktiskt finns.

Så var det dags för lite allvar. Allt är ju inte kul med skidåkning. Tyvärr har den här vintern inneburit ett alldeles för stort antal allvarliga lavinolyckor, många med dödlig utgång.

Igår samspråkade jag glatt med ett gäng norrmän på väg upp till Youla, den näst högst belägna liften. Det gick knappt att förstå vad de sa, vilket jag kom på berodde på att de pratade med Bergendialekt. Men vi pratade lite om ditt och datt. Jag frågade om de hittade här (med baktanken att man kanske kunde få lite tips, jag är ju så försiktig så jag har inte åkt så jättemycket av den 'riktiga' offpisten ännu). Nä, det gjorde de inte, men det verkade inte vara något hinder.

De drog iväg mot avstängningsstaketet, och jag avslutade med ett glatt "Go Tur!", med vi tog ett nytt åk på den långa skrålinjen som visserligen är offpist, men som är uppenbart bearbetad av pistörer eftersom ett antal sprängda lavinkäglor låg där. Den 'säkras' ju eftersom den ligger direkt ovanför en pist bl.a. och är ett ganska odramatiskt men i sina bästa stunder fint åk. Bilden från igår är tagen där.

En timme senare fick jag höra att den högsta liften, Arp, var stängd pga av en lavinolycka. Ytterligare lite senare fick jag vet att en skandinavisk medborgare omkommit. Under dagen idag pratade jag med lite olika pistörer, och fick vet att det var en av 3 eller 4 norrmän som omkommit. Jag har nu dessutom kollat lite norska tidningar och fått veta att den omkomne är en 44-årig norrman från en ort strax söder om Bergen.

Jag är ganska säker på att det var den grupp norrmän jag pratade med som i nästa åk råkade ut för en lavinolycka med dödlig utgång. Kanske var det just han jag pratade med som omkom. Jag vet inte.

Enligt pistörerna har de tagit en felaktig och känt farlig väg. Rätt eller fel, eller bara efterklokhet vet jag inte.

I vilket fall som helst har det malt lite i sinnet under dagen, och det stör mig fortfarande. Döden är ibland lite för nära närvarande. I en annan dimension kanske jag hade åkt själv den där dagen, och lite mer lättvindigt hängt på ett gäng glada norska guttar. Liknande har ju hänt.

Oavsett närheten till min egen person, är det också obehagligt att det tas så liten egentlig notis om det. Det är lite som en trafikolycka, där rubriken kan lyda "Trafiken på E99 stoppad i 2 timmar pga olycka." I texten framgår sedan att en familj omkommit. Vad är egentligen viktigt? Att några hundra blir försenade eller att människor omkommit eller skadats? Samma sak här, liften stängs ett par timmar och öppnar sedan som om inget egentligen hänt.

Men det som hänt är att en man i sina bästa år, kanske med föräldrar, hustru, barn och definitivt vänner har försvunnit från oss alldeles för tidigt. En liten tröst är kanske, att om det skulle hända mig, så tänker jag att det sker när jag gör något jag verkligen älskar. Kanske tänkte han likadant. Hellre det än att tyna bort på nåt äldreboende medan kroppen och sinnet sakta bryts ned. Faktiskt. Men 44 är för tidigt.

Därmed inte sagt att jag inte kommer att göra allt för att undvika att samma öde drabbar mig! Allt utom att sluta åka skidor och åka offpist vill säga. Det tänker jag fortsätta med. Medveten om riskerna, och med respekt för dem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar