Dag 52 - Tillbaka i vidderna på egen hand

Idag åkte jag själv för första gången på länge. Inget ont om sällskap, men som jag konstaterat förut det är något särskilt med att vara själv i bergen också.

Började morgonen tidigt för att skicka iväg en buss med gäster.

Nytt försök att fånga morgonljuset.

Min bil hittade en kompis på parkeringen också!

Hej, Kompis!

Det blev Arp Vieille, ett favoritåk. Man åker högst upp till Arp, jag fick t.o.m. en egen kupé upp, kliver ut i ett fantastiskt högalpint landskap och väljer sedan väg. Fast det är klart, det hjälper ju om man har någon koll på läget.

Det var ett gäng före mig, fyra unga engelsmän. Tre killar på snowboard och en tjej på skidor. Ingen säkerhetsutrustning, inte ens hjälm på alla. De drog iväg till höger på skrålinjen mot Colle di Youla, men sedan helt plötsligt drog de ned i dalen. När jag kom efter på skrå stod en kille kvar. Frågade honom vad planen var. Han svarade "Åka ned och sedan gå upp till kanten därbort och åka ned där.".

Prickarna där nere skall ned lite till och sedan upp rakt fram.

"Ok", sa jag. "Det är kanske inte så jag skulle gjort, jag skulle skråat till vänster från lifttoppen. Du är medveten om att det är rätt långt upp, och ni har snowboards och inga hudar. Rätt djup snö att spåra i." Han svarade, "Det är lugnt, vi åt en stadig frukost.". För deras skull hoppas jag att den var rejält stadig. Det är svårt att bedöma exakt, men att spåra upp där måste ju ta ett par timmar i anspråk i alla fall.

Nu var ju 3 av 4 nere, och de såg unga och friska ut. Dessutom var det perfekt sikt, och många åkare skulle passera under dagen. Det kändes inte som en säkerhetsrisk, så jag åkte vidare. Förhoppningsvis blev det en nyttig lektion, eller kanske bara ett roligt äventyr och inte värre än så. Fast lite synd tyckte jag om dem, men vad skulle jag göra?

Åkte vidare, knallade i lugn och ro upp över min kant till "Vieille".

Sa jag att det var fint väder? Obligatorisk selfie. Bakgrunden duger.

Utsikten var väl ok.

Monte Bianco di Courmayeur. Tröttnar aldrig på vyn.

På toppen träffade jag ett italienskt par som jag växlade några ord med. Vi sågs igen sedan på transporten efter åket, och mannen sa med lite lätt frågande tonfall "Du åkte ju ett åk för locals!?" - underförstått, visste jag vad jag gjorde egentligen? Grejjen är ju att åket jag körde är inbjudande och snällt i början men riktigt brant och smalt på slutet och dessutom lite knixigt och svårt om man inte skråar ut i nästa ravin på rätt ställe. Men, jo, jag visste faktiskt relativt väl vad jag gjorde. Har ju åkt liknande åk ett par gånger förut, så även om jag inte kan varenda sten, så visste jag att det var åkbart hela vägen. Kändes ändå ganska bra med ett litet erkännande.

Sedan var det ju det där med dagens jobb. Två transfer till flygplatser, och en anländande. Det enda som gick bra idag var att alla fick sitt bagage. I övrigt var det rätt mycket som krånglade, mer eller mindre. Allt ordnade sig förstås, men det var många, många SMS och samtal med kontoret, bussbolaget, gäster och hotell innan allt var på plats. På pluskontot är att jag faktiskt tycker jag gör lite nytta som reseledare, och löser problem och underlättar processen för gästerna under tiden. Hoppas gästerna håller med!