Dag 44 - Canale 'S', a Bombazza

Idag skulle jag gå på topptur med Rocca och hans kompis Ildo. Det visar sig att topptur ter sig lite olika i det nordiska lägret och alplägret.

För det första dyker ju grabbarna upp i speciella randonnéekläder, tänk tajta längdkläder med lite förstärkningar. Där står man i sina baggy Norrönabrallor och känner sig lite fel. Men va tusan, de har ju låånga blixtlås för vädring, vilket ju t.ex. nattjouren på Vilhelmina sjukstuga fick lära sig för tre år sedan när de ville klippa upp byxan.

Jaha, i alla fall, det vanliga köret upp till Arp via Youla. Den här gången kör vi vänster, och skråar/åker över en stenhård uppkörd bergssida som inte hunnit tina ännu. Långt som tusan, och jag känner att det här var ingen njutning för vänsterbenet, men det funkar i alla fall.

På med hudar och börja traska.

So far, so good!

Den observanta betraktaren av bilden ovan noterar att spåret liksom tar slut där snön tar slut. Det visar sig att vi skall till passet som ligger längst till höger i bild. Det är alltså ingen snö sista biten dit. Vi tar av hudarna, sätter skidorna på ryggen och går upp till själva ingången till couloiren. Det är bara det att man kan inte gå i 45+ graders lutning på lös sten och grästuvor. Jag tror att processen snarare kallas klättring. Jag var inte riktigt beredd på den här aspekten av turen, och skall sanningen fram var nog inte Rocco och Ildo heller riktigt med på det. De muttrade om att man kanske skulle haft lite rep. Själv skulle jag gärna haft stegjärn.

Jag är ju ingen van bergsklättrare, och med 9 kg ryggsäck plus rätt tunga skidor längst ut på ryggan och pjäxor på fötterna var det minst sagt inte helt lätt att känna sig säker på fäste på en liten grästuva vars enda kontakt med mig var via yttersta tåspetsen på pjäxan, och under mig är det kanske 100 meter stenig brant.

Det tog sin lilla stund, och på slutet fick jag hjälp av Ildo som tog min rygga (fast även han höll på att tappa den när han tog den, han var inte beredd på hur tung den faktiskt är). Med facit i hand kunde jag kanske lättat på ryggan 1-2 kg, men jag vet inte om det egentligen gjort så stor skillnad. Den är helt enkelt tung, och mina skidor är ju tyngre än randonnéeskidor.

Jag får hjälp av Ildo sista biten. Svårare än det ser ut.

Men... Sedan är vi faktiskt uppe.

Så glad kan man bli när man klarat sig upp.

Efter lite pustande så bär det av nedåt i en väldigt lång och riktigt brant, 40-45 grader, och stundtals smal couloir.

Det lutar nedåt!

Det är rätt konstant lutning en lång bit, och även om det inte är puder så är det orörd kallsnö.

Rocco bombar på.

Det rasar ganska mycket när vi åker, så man får ha lite koll och inte åka för länge i samma linje eftersom det kommer mer och mer snö bakifrån.

Här kommer jag!

Det var en av de mer dramatiska dagarna på länge, men vilka upplevelser! För att få lite perspektiv tog jag en bild på åket när vi kommit ned.

Nu förstår man varför den heter 'S'.

Efter detta var jag faktiskt för första gången på länge riktigt trött i benen, känns nästan som jag kommer få lite träningsvärk! Det där med att klättra tar tydligen i låren.