Dag 40 - Äventyr

Idag blev det lite småäventyrligt. I liften upp till Youla träffade på vi på Steve McQueen (han presenterade sig så, typ, fast han heter väl nåt annat i efternamn).

Vi hade tänkt åka pist, eller kanske lite nedför skrålinjen, men vi började prata med Steve och vi sa att vi funderade på det ena eller det andra osv. På nåt sätt blev det så att han frågade om han fick hänga på oss, och så planerade vi ett åk tillsammans ned. Inga garantier som vi sa, men ett genemsamt åk nedför Youla Nera-ravinerna och sedan tillbaka till pisten ovanför förbjudna zonen tillbaka till Plan de la Gabba-liften.

Det började strålande med att Steve försvann ned en annan lite tidigare sluttning. Jag körde dock där jag tänkte mig, och när jag kom ned såg jag Steve vinka med staven till Per som då kom efter. När Per började åka drog Steve nedåt igen, och förbi avtagsvägen tillbaka till Plan de la Gabba ut på en rygg skiers left. Dimman var lite tätare där och innan vi visst ordet av var Steve borta.

Efter lite konfererande kom Per och jag fram till att vi ju kanske inte bara kunde dumpa Steve, så vi följde efter ut på ryggen, och jag hade väl hyfsad koll på att det var ok. Steve var dock försvunnen. Vi ropade och väntade lite, men ingen Steve.

Så det var bara att följa spåren nedåt dalen i dimman, jag visste ju att vi skulle komma ut i Val Veny såsmåningom, och där hittar jag ju.

Per kollar in mig som just tappat en skida.

Vi kom lyckligen ned och sedan åkte vi upp igen och åkte ned Dolonne. Superfint åk, förutom att det var total dimma mitt på. Vi såg verkligen ingenting, inklusive åt vilket håll det lutade eller om vi rörde på oss. Även här hade jag dock någorlunda koll på var vi var och skulle, så det löste sig det med.

Halvvägs på sommarstigen tillbaka till pisten envisades Per med att vi skulle ta en ravin nedåt istället som såg så fin ut, så det fick bli så. Priset är dock en eländig bäckravintransport tillbaka, vilket jag ju visste om. Men åket var nog trots allt värt det, fast jag höll på att plurra i bäcken.

Vi träffade på Steve lite senare, och det var lite okart, men jag tolkade det som att han halvvägs ned bestämt sig för att köra vidare själv utan att invänta oss och meddela detta beslut. Det tyckte han var ok tydligen. Det var helt enkelt ett bra exempel på vad som kan hända när det inte riktigt funkar att plocka upp en skidkompis i liften. Oftast blir det ju bra, men man får aldrig glömma bort att man bara skall lita på sig själv tills dess att man vet att man kan lita på de andra.