Dag 31 - Upptäcktsfärder och Trötta Ben

Idag tittade solen fram för första gången på ett tag. Jag började dagen med att kasta mig ut i det okända. Eller, ja, alltså, jag hade ju studerat min Polvere Rosa. Det är boken som dokumenterar i princip alla åk i Monterosamassivet.

Det blev ett antal åk i den kända skogen kring Punta Jolanda, men jag åkte ju lite utanför de helt uppenbara rutterna. Delvis uppkört, men det fanns gott om orörd och nästan orörd snö stundtals meterdjup. Ibland går det bra, ibland kör jag fast. Men det är otroligt roligt att åka i brant terräng mellan träd (mellan, inte kollidera med) och studsa fram i bottenlös snö när flytet infinner sig. Känslan av snö som sprutar upp på kroppen och ansiktet samtidigt som det kommer rännilar med snö runt om kring och nästan kör om är fantastisk! Gillar alltså faceshots och sluff på skidåkarspråk helt enkelt.

Efter 3-4 åk bar det enligt plan av mot Indren, som dock visade sig var stängd fortfarande. Passade på att ta en fika på vägen. Jag vet inte om jag hittade rätt skidställ vid restaurangen dock.

Veteranmöte?

Lite jobbigt när man börjar känna igen nostalgiprylarna, och tänker att såna har jag åkt på. Han kanske har rätt, amerikanen som tyckte jag var ruggigt gammal.

Eftersom Indren-liften alltså var stängd så fick det bli plan B, även det från Polvere Rosa. Jag åkte "Canale Endre Superiore" direkt följt av "Il Riccio". Den senare är en relativt brant men inte jättesmal colouir. Det finns en mycket smalare, men det skall man undvika efter snöfall och dessutom har jag åkt den med guide och det var lite trixigt med hål ned till en bäck bl.a.

Det blev en dag att tänja gränserna en liten, liten aning vad gäller att åka lite större åk själv. Nu var det ju folk runt omkring, jag är ju trots allt inte ensam på berget och inte heller ensam att åka de här åken. Inte desto mindre är det lite adrenalinpåslag och pulsdrivande att stå till synes alldeles ensam i stor bergsterräng med en brant colouir framför skidorna.

Storslaget, vackert och lite pirr i magen!

Efter dessa små äventyr bar det av till lunch vid Passo Salati. En mycket märklig lunchrätt. En rejäl dos polenta, två stekta ägg och en ostsås över alltihopa. Mätt blev jag ju förstås. Men hur tänkte dom?

Nu kändes det som att ett litet glidaråk ned till Alagna i pisten kunde väl vara bra efter lunch, för att sedan fortsätta med någon variant av "Canale Endre" som avslutning. Men redan efter två svängar gjorde mitt vänsterben, det en gång brutna, rejält ont. För att ytterligare förbättra läget visade det sig att mitt tänkta glidaråk var en svart puckelpist med 800 höjdmetrar pucklar och lite is. Det hade nog varit ganska njutbart om det inte dessutom visade sig att vänsterbenet inte bara gjorde ont. Det var trött, och i det tillståndet gjorde högern sällskap. Lyckades till och med korsa skidorna med platt fall som resultat. Mör helt enkelt. Börjar bli gammal och klen.

Det blev ingen "Canale Endre" på väg hem, utan pist. Ja, ja, säkerheten först. Trötthet ökar skaderisken, det där sista åket ni vet. Så jag skippade det. Nya friska tag i morgon!