Dag 24 - Vaffö gör jag på detta viset?

Ibland undrar jag lite hur jag lyckas. Ta mig vatten över huvudet hela tiden alltså. Idag var det knallblå himmel, benen var trötta från gårdagens djupsnökör och det var nästan vindstilla. Gästerna klarade sig själva, och jag var helledig för en lugn dag i eget tempo. Eller?

Efter en kort stunds omoget övervägande skickar jag iväg ett SMS på bruten franska till min local-kompis Rocco jag träffade i backen för någon vecka sedan. Han som har bott här och åkt skidor hela sitt liv, och tävlar i randonnée. Jag frågar om han kanske är i backen och tänkte åka lite skidor?

Tre sekunder senare ringer han upp och säger att "Oui, j'arrive!". Jag väntar in honom på Col Checroit, och han dyker upp med sin kompis efter 5-10 minuter. Kompisen, föga oväntat, har också åkt skidor här i hela sitt liv, och tävlar i randonnée.

Va fan? Jag blir ju andfådd av att försöka gå i samma takt på platt mark som de här snubbarna. Men, nu är det för sent att backa ur. "On y va!" säger Rocco, och bränner iväg över pisten och en lift och över en kant.

Så såg det ut på andra sidan! Efter att vi åkt.

En helt orörd jättestor sluttning bara breder ut sig framför skidorna. Vi har tagit genvägen in i Canale di Dolonne som jag besökte med Rocco för en vecka sedan. Efter ett åk till, där vi istället tar en smal, trång, brant och skogig coulouir ned är jag ganska trött. Inte så mycket av själva åket, utan av transporten genom dalgången för att komma tillbaka. Smalt, stenigt, buskigt och en bäck att hålla koll på.

På väg upp när jag redan bestämt mig att spara mig till en annan dag kommer jag i samspråk med två svenskar, som gärna vill hänga på mig eftersom de kom idag och inte kan systemet. Visst tänker jag, det kan man väl göra, jag skall ju i alla fall åka lite till om än lite lugnare.

Pyttsan. Den ena killen visar sig jobba som guide i Norge, och åker som om varje åk är en del av FWT. På riktigt! Den andra är inte mycket sämre. Så gick det med den lugna fortsättningen.

Helt slut med mjölksyra upp över öronen blir jag överlycklig när de säger att de är hungriga. Yes, lunch, vila! Jag kanske borde lyssnat på amerikanen som sa "Dude, you're really old!". Eller också inte.

Jag lägger av redan kl. 14, men med ett antal grymma åk bakom mig för dagen. Dessutom har jag insett att kompisen Bo med sonen Jonas är på ingång i kväll och bergis vill åka skidor i morgon.

Vid 22-tiden anlände då Bosse med sonen Jonas i en fin hyr-Audi. Traditionsenligt bjöds på kvälls-antipasti och prosecco. Kvällen avslutades med den obligatoriska baristagrundkursen så att de kan göra sitt eget kaffe med min från Sverige medhavda espressobryggare.