Dag 33 - De tysta vidderna

Hemma i Courmayeur igen efter 4 dagar i Gressoney för att ta hand om Active Ski-gäster.

Courmayeur är så otroligt varierat. På framsidan av berget är det fullt med italienska piståkare. Männen, gärna med lite mer vikt än nödvändigt i Spyder-liknande ställ, med eller utan mössa men aldrig hjälm och på en gång fantastiskt instabila på skidorna och samtidigt otroligt italienskt manliga som vägrar inse detta.

Damerna å andra sidan doftar som om de tömt en parfymflaska på hela kroppen, skidstället är matchat och mössa kommer ju inte på fråga eftersom frisyren blir ju lidande. Bad Hair Day är uppenbarligen inget man skämtar om här. Gärna dessutom en del uppenbara kosmetiska kroppsliga förbättringar i ansiktet, under all den vanliga kosmetikan.

Idag blev jag på vippen fälld två gånger vid påstigning av stolliften och fick se både mina egna skidor överkörda och åkarna två(!) led framför mig likaledes av en snubbe som absolut skulle fram till sina damkompisar som just skulle stiga på. Han tog helt enkelt sats och skejtade sedan över våra skidor.

I backen är det ömsom vin, ömsom vatten. Det ena åket kan jag bränna på så fullrockerskidorna definitivt skulle ha behov av vibrasjonsdempare, medan nästa åket mest blir att kryssa fram mellan ovanstående herrar och damer samt oändliga mänger stora och små skidskoleelever.

Framsidan bra...

Sedan, när det närmar sig lunch för de vanliga dödliga, då åker jag in till liften upp till Youla. Nästan ingen kö. Väl uppe, kliver jag helt ensam in bakom avspärrningarna mot baksidan. De andra tar pisten på framsidan. Nu har jag hela berget på den här sidan för mig själv. Mitt i en högsäsongsvecka med vindstilla och sol. Jag bara tittar ut över vidderna. Visserligen relativt uppåkta, men det har blåst in lite snö, och det har aldrig smält. Tomt. Bara jag. Och Snö. Och Berg.

Jag väljer först den tredje och brantaste och smalaste couloiren, ca. 5 meter i midjan och lite drygt 40 grader som brantast. Andra åket blir det couloire nummer 2, aningen bredare och endast 35 grader. Jag tar mig t.o.m. tid att plocka fram inklinometern, för att verifiera lutningen.

Två åk på 600 höjdmeter var utan att träffa en kotte. Jo, jag pratade lite med ett engelskt par i fräcka skidoveraller och carvingskidor som undrade om det gick att åka ned på baksidan och enkelt komma tillbaka. Det gör det ju när man vet hur, men jag var ju tvungen att avråda. Själv tog det mig tre veckor av att lära känna området, åka med locals, läsa på i boken med offpist-åken och sedan på avstånd studera en skidlärares väg ned innan jag gjorde åket tillsammans med privata gästen Jonas för en vecka sedan. Det är inget svårt, men det är på baksidan, det är helt omarkerade nedfarter och det är stundtals ganska brant. Dessutom är större delen av åket i exponerad lavinterräng, om än rejält uppåkt nu.

...men baksidan bättre!

Jag skrev för ett par dagar sedan att delad glädje är dubbel glädje, och det stämmer. Men det finns något särskilt med att vara alldeles, alldeles själv också om än bara för en liten stund i högalpin terrräng.

Min dotter Mikaela säger att jag är så social, men jag själv ser mig inte så. Visst träffar jag en massa människor som jag pratar med. Men det är som Karin min fru sade igår, det är lite av och på. Idag var det av. Det var så underbart att i princip inte prata med en enda människa på hela dagen, och bara åka skidor. Höjdpunkten var just att stå helt ensam och bara blicka ut över snö och berg utan en enda annan människa inom synhåll.

De tysta vidderna lockar mig. I ett annat liv hade jag kanske bytt datorerna och allt folk mot berg och snö, utan sällskap. Bara för skönheten, storheten och det dramatiska.