Dag 25 - Catena Problema

Skidkompisen Bo som jag lärt känna i Kittelfjäll kom igår med sin vuxna son Jonas på en veckas besök, så det blev en liten privat pistvisning. Den här gången var liftgudarna med mig, och vi körde kors och tvärs över berget i snöyran tills bägge två var rejält förvirrade, men jag tror ändå att de fick viss koll.

Eftersom det var avresedag för mina Active Ski-gäster åt vi en relativt tidig lunch på Christiania, och sedan övergav jag dem för att bege mig ned till Courmayeur och ledsaga bussen runt på de 4 hotellen och räkna gäster vid utsatt tid kl. 14.30. Lätt jobb, nästan överambitiöst.

Trodde jag, ja. Ha!

Det började med att busschauffören konstaterade att han hade kört så länge att någonstans på vägen till flygplatsen är han helt tvingad att stanna 30 minuter. Ja, ja, det är ju tråkigt för gästerna men inte hela världen. Vår buss skulle ju ändå stanna i Pont St Martin och plocka sällskapet från Gressoney.

Prick 14.30 har jag hoppat på bussen och förklarat för chauffören var hotellen ligger, och vi åker iväg till Dolonne för första gruppen. Alla är på plats i tid, hoppar in enligt plan. Sedan börjar äventyret.

Chauffören ser vilsen ut och undrar var han kan vända? Tja säger jag, det vet jag inte men när vi kom gick det bra att vända. Chauffören tittar nedåt en liten nedförsbacke med frågande blick och jag säger "det kanske är lite för brant?". Till saken hör ju att det ligger en del snö på vägarna.

Bussen backar i alla fall ned för att vända, och kör ögonblickligen fast. Den kommer endast nedåt, hasande, inte en millimeter uppåt.

Gästerna tar det hela med stort lugn, och säger "Vi kan ju sätta oss längst bak i bussen och bidra med lite tyngd.". Sagt och gjort, men det har ingen märkbar effekt.

Den nu märkbart stressade chauffören får lite "goda råd" från några italienska åskådare, och tar ut ett par mattbitar från instegstrappen till bussen. Den listiga planen är att ta två dörrmattor till hjälp för att backa upp en 15-tons buss från en blankpolerad isbacke. Fungerar inte, kan jag meddela.

Själv har jag direkt bestämt mig för att helt och hållet avstå från att dela med mig av goda råd, utan låta honom sköta sitt jobb oavsett hur bra eller dåligt det till synes går.

Nästa försök är att ta en snökedja och använda enligt dörmatteprincipen. Det blir en prydlig hög av kedjan, och bussen hasar ned lite till. Fungerar inte det heller.

Nästa försök är att sätta på en snökedja, lite halvdant. Den åkte av blixsnabbt, och jag undrar hur det egentligen gick med hjulhuset. Fungerar inte heller alltså.

Nu börjar tiden gå och jag börjar ringa åt alla håll jag kan komma på för en plan B, dvs en annan buss eller taxi, eller någon som faktiskt är van vid att sätta på snökedjor.

Under tiden börjar det bli lite läskigt. Den mer och mer stressade chauffören har nu gett sig fan på att få på snökedjorna, fast det är ju verkligen inte lätt. Jag börjar bli lite nervös, inte så mycket för tidplanen och flyget, utan för att han stoppar händer och armar långt ned mellan däckparen, och mer eller mindre kryper in i hjulhuset. Detta på en buss som står i prekärt läge i en isbacke på däck som skulle platsa som slicks i F1, med motorn igång, och som hanteras av samma extremt stressade chaufför. Fast han kanske visste vad han gjorde, men för mig som inte vet såg det lite obehagligt ut.

Snökedjemontage på italienskt vis.

Jag fortsätter att ringa gäster, bussbolag, hemmakontoret och kollegan Josef i Gressoney. Ett språkligt förbistrat samtal med bussbolagskontaktpersonen blir ändå ganska lyckat när jag lyckas klämma ur mig "Catena Problema!" på min bästa hittepå italienska. Catena betyder kedja, det står på vägskyltarna att man måste ha vinterdäck eller kedjor med sig, därför vet jag vad det heter. En kaskad av italienska blir svaret, men det framgår i alla fall att han förstår vad jag menar.

Under tiden har jag insett att det är dags att börja förbereda mig på olika alternativ. Jag ringer runt till de tre kvarvarande gästgrupperna och ber de gå ned till busshållplatsen centralt i byn, så de är på samma ställe i alla fall. Oavsett om det nu är alternativ transport eller vi kommer loss så går det fortare då.

Efter nästan 90 minuters kämpande har han i alla fall till sist fått på kedjorna ordentligt, med livhanken i behåll. Däremot är nog hans kläder ett minne blott, och jag undrar hur hans händer ser ut. Jag har verkligen försökt få honom att ta på sig handskar, men det hade han inte tid med. Vi kommer loss med lätthet. Snökedjor fungerar!

Chauffören ber mig nu samla ihop alla, och då känns det ganska bra att direkt kunna säga att det redan är fixat.

Bussen kommer till sist iväg, strax efter kl. 16 och är framme före 18.30 i Malpensa, med tillräcklig marginal för flyget.

Jag har under tiden ringt eller tagit emot 27 telefonsamtal och minst lika många SMS.

Mest av allt är jag glad över att chauffören inte kom till skada, därefter är jag glad och tacksam för att gästerna var så fantastiskt flexibla och tålmodiga trots att det både är stressande att inte veta när bussen kommer och särskilt för en grupp en ganska lång bit att gå från hotellet med väskor och skidor ned till busshållplatsen jag dirigerat dem till. Tack, kära gäster!